Jag gick förbi en begravningsbyrå häromdagen.
Jag har passerat där hundratals gånger och aldrig noterat namnet.
Men av någon outgrundlig anledning registrerade min hjärna det nu.
Aniara.
Det är ett fantastiskt namn.
Om jag får välja vill jag nog inte till himlen när jag dör.
Det är alldeles för nära.
Jag vill längre bort än så.
Jag skulle susa genom rymden utan riktning eller mål.
Lägg till mig på passagerarlistan, tack.
”Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar att bogsera
goldondern uppåt emot yenits ljus,
där magnetrinerna som häva fältens styrka
snart signalera läge noll och fältavlösning sker.
Och likt en jättepuppa utan vikt
gyreras Aniara vibrationsfritt
och utan varje störning bort från Jorden.
En ren rutinstart utan äventyr,
en vanlig gyromatisk fältavlösning.
Vem kunde ana att just denna färd
var dömd att bli en rymdfärd helt för sig
som skulle skilja oss från sol och jord,
från Mars och Venus och från Doris dal.”
Ur Aniara av Harry Martinsson
