Public service-post, eller ”Varför du inte ska gå och se Prometheus”

Det här är inte den första posten här på Fruktan om Prometheus och – gissar jag – inte heller den sista. Det finns mängder med spoilers i texten, så om du inte har sett filmen kanske du tycker att du inte borde läsa vidare. Jag håller inte med. Den här texten är betydligt mer underhållande än filmen du inte har sett än. Och om du läser det här kanske du låter bli att se den över huvud taget. Win-win, eller hur?

Sedan jag såg Prometheus har jag kommit på mig själv med att minst en gång om dagen tänka på filmen och åter igen bli påmind om hur usel den var. Ska man säga något positivt, så är det att den i alla fall väcker känslor. Arga känslor.

Prometheus är provocerande dålig.

Jag hade läst om hur Scott ville använda von Dänikens underhållande galenskaper som bas för sin story och även om jag personligen inte riktigt såg hur det skulle gå ihop med en hård scifi-estetik, så kändes det som en okej grund att stå på. Sen såg jag precis som alla andra den första teasern. Och precis som alla andra gick jag igång liiiite för mycket på den.

Sen läste jag ett par tillnyktrande amerikanska recensioner. Sen hörde jag en god väns omdöme. Sen en annans.

Och plötsligt var jag inte riktigt lika sugen på att se den längre.

Men, kom igen, sa en inre röst. Rymdskepp! Kryofrysar! Rymdmonster! Robotar! Eldkastare! Andra planeter!

Det är svårt att inte lyssna på en inre röst när den säger såna saker. Alltså bokade jag biljetter och åkte till biografen för att titta.

Ärligt talat. Den första timmen är inte helt hemsk. Den håller knappt ihop, men som underhållning är den väl … okej? von Däniken-tramset ruschar de förbi på ett par minuter och återkommer sen aldrig till igen. Personerna på skeppet är sådär lagom idiotiska och två-dimensionella som de brukar vara på rymdskepp som ska söka efter mänsklighetens ursprung. Det var ju synd, tyckte jag, som hade hoppats på lite bättre kvalitet förstås. Och att ett monster av något slag skulle äta upp besättningen en efter en, det ingår ju faktiskt i genrens regler. Så när det började ske blev jag inte direkt förvånad. Problemet är sättet det sker på. När Prometheus kliver över gränsen till fullständig dynga har den inte vett att kliva ur pölen, utan den fortsätter vältra sig i skiten. Om och om igen.

Ibland när jag ser skräckfilmer önskar jag att mördaren eller monstret ska ta död på vissa av karaktärerna fort eftersom jag avskyr dem så mycket. Problemet är att alla karaktärer i Prometheus är så genomuselt skrivna att du inte ens önskar att de ska dö horribelt. Du vill bara att de ska försvinna. Eller allra helst aldrig ens ha existerat. Du kommer aldrig se en film med dummare, sämre skrivna karaktärer än Prometheus. Naken tjej nummer 4 i Fredagen den trettonde 8 är överlägset bättre porträtterad än någon av personerna i Prometheus. Faktum är att Prometheus får varenda film i Fredagen den trettonde-serien att framstå som potentiella guldpalmsvinnare.

För att ni ska slippa se filmen har jag sammanfattat den lite kort här nedan. Varsågoda!

Roboten: Jag är faktiskt ganska bra spelad och tittar mycket på Lawrence of Arabia. När du ser de första scenerna med mig kommer du att tro att resten av filmen är lika bra.
Noomi och Arkeologen: Hej. Vi har tittat på bilder i gamla grottor. Vill ni åka till rymden med oss och säga hej till Gud?
Gamla Gubben: Ja det vill jag, men jag låtsas att jag är död och gömmer mig i en fryslåda.
De flesta andra: Ni är helt galna. Har ni hört talas om Darwin eller?
Någon: Jag slår vad om att vi kommer hitta Gud! Någon som vill sätta något mot?
Någon annan: You’re on!
Charlize: Glöm inte bort mig! Jag är en iskall corporate exec. Alla filmer som ska ha något med Alien-filmerna att göra måste ha en sån.
Kaptenen: Titta! En planet. Vi är framme.
Biologen: Ooooh, jag är så rädd, jag kommer dö på en okänd planet, allt är läskigt, oooh vad är det för svart sörja på marken, den var inte här nyss, vi kommer alla dö, aaaah något rör sig i den svarta sörjan, nu VET jag att vi kommer dö, hej vänta, en slemmig penisliknande benvit kobra, den var söt, jag är inte rädd, jag klappar den på huvudet för det är den naturliga responsen alla människor har när de påträffar nytt okänt alienliv för första gången i mänsklighetens historia …
Geologen: Jag är en jättetuff rymdpunkare som bara gör det här för pengar, men snart blir jag en rymdzombie som kravlar längs marken i en tillkrånglad krabbform SOM SER TUFF UT, men när jag väl kommit fram till skeppet reser jag mig upp och blir en ostoppbar och arrrg vanlig rymdzombie som hoppar på folk som om det vore en wrestlingmatch!
Kaptenen: Jag bryr mig inte så mycket om någonting alls men jag gillar min besättning och mest av allt vill jag sätta på chefen och spela dragspel, men sen tvärt mot allt jag gjort tidigare förvandlas jag plötsligt till en kamikazepilot. Mina kompisar bredvid skämtar lite och slår vad om saker.
Noomi: Jag ser min älskade man bli sjuk och brännas till döds, sen skär jag ut ett skrikande sprattlande slemmigt bläckfiskliknande rymdfoster ur magen på mig själv, sen går jag och hälsar på den alien som orsakade det, bara för att en gammal gubbe sa att jag borde.
Charlize: Glöm inte bort mig! Den gamla gubben är faktiskt min pappa. Se, det finns ytterligare en anledning till varför jag är med i filmen!
Roboten: Jag lyder min skapare, en gammal gubbe som ligger i en fryslåda, men hatar honom så jag förgiftar en arkeolog med rymdvirus. Sen tittar jag på tredimensionell rymdbio och ser till att alla dör. Av någon anledning bestämmer jag mig sen för att åka på rymdsemester. Är det någon som vill följa med?
Noomi: Jag!
Rymdjockey: Jag var med också! Jag slogs till exempel mot ett skrikande sprattlande slemmigt bläckfiskliknande rymdfoster (fast det hade blivit större då). Sen sprängdes min bröstkorg och gissa vad som tittade ut?

Slut.