Det har något att göra med att jag precis fyllt år. Med ena foten i graven och den andra på vift nånstans på en krog. Jag tänker på livet och döden, på beslut jag tagit och alla de parallella universum som bildats varje gång jag fattat ett annat beslut. Och på dataspel.
Vänta, va? Tänker du. Dataspel. Vad har dataspel med det hela att göra?
Dataspel är min barndom och också ett av de tydligaste bevisen på hur mycket som hänt sedan jag var liten.
Häromveckan läste jag uppfylld av nostalgi igenom mina gamla Agent X9 och fascinerades. Inte av serierna lika mycket som reklamen för dataspel i tidningarna. Många av tidningarna köpte jag som liten begagnade. Jag har inte upplevt allt det som serierna gjorde reklam för. Men likväl var nintendo och sega mina första spelkonsoller.
Reklamen var som en arkeologisk utgrävning. Det var att studera en utdöd civilisations hieroglyfer och inse att det som nu såg så främmande ut faktiskt var min barndom. Att jag själv betraktar allt det som lade grunden till min passion för populärkultur som grova stenåldersmålningar på grottvägg. Spelnostalgi. Nostalgi över en svunnen tid. Varsågoda.
