En novell av Martin Gunnesson
Först publicerad som ljudnovell här
Lukten av klor är mindre påträngande i jacuzzin. Johanna slappnar av lite mer. Det är ganska tomt i äventyrsbadet. Eller, det är rätt mycket folk, men badet är så monstruöst stort att folkmassorna bara sväljs av alla ringlande vattensamlingar, pooler och bassänger. Skrytbygge, i allra högsta grad. Bubbelpoolen hon halvligger i är belägen på en av avsatserna ovanför det stora badområdet. Under henne driver folk lojt plaskande omkring i en varm pool invid ett nätverk av tunnlar och grottor. Just idag är det inte så mycket folk här inne, de flesta verkade vara ute i lekavdelningarna.
Lekavdelningar. Som om inte hela badhuset var en enda stor lekavdelning. För alla sorter. Johanna brukar känna sig uttittad när hon badar. Så avklädd bland en massa lika avklädda främlingar. Känner ögon i nacken. Blickar ur ögonvrår, som klär av henne. Bikinin känns alltid avslöjande då. Johanna går ofta och badar.
Men idag ligger hon ensam i bubbelbadet, ovan de övrigas huvuden. Idag kan hon vara den som tittar, i fred. Hon ligger längst ut mot kanten av avsatsen. Fritt synfält.
Det hörs ett brummande när vågmaskinen sätter igång sin cykel. Det börjar som ett litet svall i bortre änden av bassängen. Hon har studerat det många gånger. Våg efter våg, allt högre, skulle komma att rida fram över bassängen mot området med tunnlarna. När vattnet bryter in i tunnlarna gör väggarna och det grundare vattnet att vågorna koncentreras till kaotiska forsar, och de badande där inne spolas omkring i systemet, i rören mellan de lugnare grottorna. Interferensmönster i vattenmassorna. Man vet aldrig var man hamnar.
Det brukar sägas att någon hade drunknat där inne i virvlarna en dag när man hade vridit upp vågmaskinen till max. Nerdragen i en malström av skummande vatten. Johanna tyckter det är en tilltalande tanke – lekplatsen är inte så ofarlig ändå. Den har lite bett. En mörk sida, faror som lurar i de gömda vattnen. Men egentligen är det nog bara en myt, ändå. Så höga är inte vågorna. När hon simmar där själv brukar hon behöva använda fantasin för att föreställa sig strömmen som mycket kraftigare. Som något levande väsen hon måste kämpa mot för att den inte skall ta henne dit den vill.
När hon tittar ner ser hon en man flytandes till synes obesvärat på vågorna, utfläkt i en Jesus-pose. Han blickar upp i taket och låter vågorna föra honom mot grottorna. Han stirrar rakt förbi Johanna, men tycks inte se henne. Han är lång och smal, med halvlångt hår som en trasslig krona av sjögräs kring huvudet. Han hud ser blek och urtvättad ut.
Mannen guppar på vågorna, flyter närmre grottorna. Fortfarande orörlig närmar han sig en av mynningarna. Han tittar inte ens ditåt, bara flyter med. Det ljumna vattnet slår över hans kropp och ansikte, utan reaktion. Framme vid öppningen stöter han helt lätt till kaklet med sitt huvud. Det tycks inte bekomma honom alls. Hans blick är fortfarande fäst i fjärran ovan henne.
Grottströmmen suger tag i hans kropp, drar honom inåt. Johanna kan inte släppa honom med blicken förr än hans fötter försvinner utom synhåll i de vattenfyllda skuggorna.
Hon tänker efter för en sekund. Det var något intresseväckande med den där bleka formen. Hur han var så totalt avdomnad för världen. Han såg ut att vara i frid, djup inne i sitt eget land.
Johanna vill hitta vägen dit. Uppleva hans värld. Se vad han såg där i fjärran. Hon kliver upp ur bubbelbadet, tar sin handduk och halvspringer nerför spiraltrappan. Hon slänger handduken åt sidan och glider ner i vattnet vid grottans öppning. Spanar in i halvdunklet. Kan inte se något förutom vågorna som slår mot tunnelns kanter.
Hon simmar in, försiktigt. Det är grundare här, vattnet skulle räcka henne till midjan om hon vadade. Men Johanna simmar alltid i tunnlarna. Det får henne att känna sig som om hon utforskar okända rev och undervattensvärldar. Hon simmar bra, utnyttjar strömmens och vågornas kraft. Här och var finns alkover, små rum där lugnare pooler bildas. Platser där man kan vila om strömmen blir för stark, om man fått nog av leken. Det finns lampor längs golvet också. Bleka, fluorescerande lampor som hjälper simmaren att finna sin väg. Idag är flera av dem trasiga. En lampa blinkar oregelbundet, som ett lysrör som höll på att ge upp. Det ljus som orkar tränga upp ur vattnet bryts och spelar i det vitkalkade taket. Vågornas svall är det enda ljud hon kan höra. De som konstruerat badet hade gjort något extra med dessa grottor. De utgörs av ett nätverk av gångar, nästan som en labyrint. Överallt finns prång och nischer, hem åt dansande skuggor. De hade smyckat väggarna med abstrakta mönster och former. Det kändes som hon simmar i ruinerna av en sjunken framtida stad.
I tunnelsystemets mitt finns ett lite större rum. Där möts vågorna från de tre huvudgångarna i en böljande virvel. Alla strömmar möts där. Om han nu flutit så fritt och låtit vattnet ta honom, så borde han hamnat där. Johanna känner pulsen öka när hon simmar in i rummet.
Han ligger där, fortfarande obekymrat flytande, mot den bortre, sluttande väggen. Han stirrar fortfarande upp i taket, tar ingen notis om henne. Vattnet är stilla kring honom. Johanna simmar närmre. Försöker tänka på något att säga till honom. Vad kunde hon säga som inte lät dumt? “Hej, jag såg dig flyta, det såg så avslappnat ut. Vad heter du?” Idiotiskt. Fanns inga bra repliker. Hon tvekar. Simmar närmre. Han är lång, såg hon nu. På land skulle han vara gänglig. Här, i det kalla, glimrande ljuset, ser han eterisk ut. Armarna är smäckra, kroppen nästan benigt smal och hårlös. Han drömmer i perfekt vila.
“Vad han än drömmer om så måste det vara trevligt” tänker hon med ett snett leende när hon tittade på hans svarta badbyxor.
I avsaknad av ord lägger Johanna handen på hans underarm, försiktig för att inte skrämma honom. Ingen reaktion. Hon hade väntat att han skulle rycka till, lyfta huvudet och se henne. Men ingenting. Han är djupt i sin dvala. Han måste ha legat i vattnet länge. Hans hud är sval, inte varmare än vattnet som bär honom. Hans långa fingrar är utsträckta och hon tar hans hand. Den är stel. Varför reagerar han inte? Hon trycker hans hand hårdare. Fortfarande inte ett tecken på att han märker hennes närvaro, inte ens en rörelse. Plötsligt är hennes beundran över hans lugn som förbytt i ilska. Ilska över att han inte ser henne. Ilska över att han inte reagerar. Att han inte lyfter huvudet och ler mot henne. Men varför? Hon hade simmat efter en vilt främmande man in i mörkret, objuden. Oönskad? Det vill hon inte acceptera.
Johanna tar ett fastare tag om hans hand och drar honom mot sig. Känner kroppen stel och fjäderlätt på vågorna som bär honom. Hon lägger andra handen på hans axel och lyfter honom mot sig. En känsla av tyngd när kroppen lösgörs ur vågorna. Men huvudet följer inte med, det hänger slappt bakåt. Halsen sträcks så att ådror och adamsäpple sticker ut. Hans blöta hår hänger i ett sjok från skalpen. Vatten rinner ur mungipan på honom. Nu känner hon kylan och stelheten i hela hans kropp. Han är knappt ens varm som vattnet, och kroppen är otymplig. Hon lägger handen bakom hans huvud och lyfter det mot sitt. Gråa ögon stirrar in i hennes utan att blinka. De borrar sig igenom henne, genom hennes masker och försvar. Ögonen ser allt och ingenting. Den gråa färgen hade varit blekt blå en gång, men nu är de fyllda av moln.
Johanna trycker honom mot sin kropp, trycker med fingrarna mot hans hals. Hon fumlar otåligt. Kände hon en puls? Hon kan inte vara säker. Som för att testa om han andas trycker hon hans läppar mot sina egna. Ingenting. Bara kyla. Hon biter till i desperation, smakar blod bittert som aska. Ingen reaktion, bara hans ögon som stirrar in i henne. Eller? Djupt nere i de dimmiga lagren av han irisar glimrar något. Något som inte är en reflex av lysrörens brutna ljus. Det är som ett fyrljus vid en avlägsen hamn. Johanna greppar fast en näve av hans droppande svarta hår och trycker hans ansikte mot sitt. Stirrar djupt in i hans ögon. Visst finns det där, ljuset?
I hennes huvud virvlar tankar och känslor som löv i höstblåsten. Röster och rop som viner och ylar.
Hon måste hitta till honom. Hitta det där ljuset och lugnet han bär i sig. Locka ut det, absorbera det.
Med handen i ett fast grepp under hakan trycker Johanna manskroppen mot väggen. Det ekar dovt när huvudskålen dunkar in i den kaklade betongen. Hon är säker på att hon för ett ögonblick kan se smärta gnistra som ett stjärnregn djupt i de gråa ögonen. Mera. Han finns där inne, och måste ha mera. Johanna sticker naglarna i armhålans mjuka skinn. Flimmer. River sakta och djupt längs bröstkorgens sida. Små röda virvlar spreds i vattnet. Vågorna sköljer över henne, högre nu.
I hennes huvud tilltar stormen.
Johanna fattar hans hand, buntar ihop hans fingrar i sin hand. Trycker dem bakåt så långt det går, till senorna i handflatan stretar emot, spända. Kramar fingrarna så hårt hon kan. Så trycker hon lite till. Ett köttigt knak hörs över vågornas brus när hans hand ger vika och fingrarna blir lealösa. Hans ögon är fortfarande ofokuserade. Med ett frustrerat stön slår hon hans hand hårt mot kaklet och känner ett kras.
Blinkade han till?
Tvekande böjer hon sig fram mot honom. Stirrar djupt i hans urlakade ögon på bara några centimeters avstånd. Hon är så nära att hon känner hans svaga doft blandas med bassängens klor. Som en doft av johannesört och formalin. Med vänster hand tar hon ett grepp om hans hår och drar huvudet åt sidan, sträcker hans hals. Stillnade ådror står ut från den bleka huden. Hon för tungan snabbt över halsen. Känner senorna som fåror och åsar. Så biter hon till, plötsligt. Känner sina tänder riva i det kalla köttet. Spänner käkmusklerna, tuggar sig in djupt. Tjocknat, svidande blod fyller hennes mun. Grottans vatten skummar högre och rödare.
Hon bryter kyssen och lyfter bryskt hans huvud mot sitt igen. Nu är det ingen tvekan. Djupt i hans ögon brinner ett fosforljus bortom molnen. Klart och kallt, osläckbart. Han är därinne. I djupet. Bortom dimmorna. Han skall bli hennes egen. Hon skall släppa ut ljuset.
Det börjar droppa mörkrött och tjockt ur hans hår när hon återigen slår huvudet i väggen. Hårdare denna gång. Hon smeker bort klibbiga hårtestar från hans ansikte. Vill se ögonen. Hon drar av hans badbyxor. Han är kall och stel som döden, men ljuset i honom skall bli hennes.
Vågmaskinen stänger av med ett dunk. De sista vågorna väller in tunnlarna och yr i rött skum i grottan i labyrintens centrum tills stormen tystnar. Ett lugn faller över hela badhuset. Kring bassängen utanför tunnlarna samlas badarna. Uppradade som en kolliseumpublik spanar de ut över de rödnande vattenmassorna. Ur grottans mynning vadar Johanna ut, lång och lysande.
Rosenfärgat vatten virvlar kring henne. Hennes ögon skiner som supernovor. Bakom henne följer en blek och benig figur, gänglig och bruten. I unison sång stiger badarnas rop mot badhusets tak.
