Rötregnet är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.
Häller i mig vattnet med kupade händer. Det är smutsigt och jag vet att det antagligen är fyllt av röta. Men just nu har jag inget val, mer än att jag kan välja mellan att dö av uttorkning eller av röta. Vattnet i den grunda cementpoolen kanske bara förlänger mitt liv i några timmar, men jag vill inte ge mig. Kanske dör jag ändå av skadan jag har, såret är inte djupt men kan lätt bli infekterat här ute. Utanför arken. Jag lyckades ta mig hit, visste att det fanns vatten här. Regnvatten brukar samlas här, ändå undviker de flesta platsen för att den är så öppen och oskyddad.
Att bron fallit samman stängde av vägen hit för flera zoner och det finns inget här som är värt att kämpa för. Inga bra jaktområden i närheten. Men ändå, här är man ett enkelt villebråd, men jag kunde inte ta mig långt i mitt tillstånd. Intill mig sträcker sig resterna av spåret och på andra sidan finns ruiner av bebyggelse. Och däremellan är gläntan med pölen, den stora grunda konstruktionen fylld av resterna av det senaste regnet. Jag borde vara rädd här på grund av öppenheten – ändå kommer jag på mig själv med att söka mig hit om och om igen. Jag minns inte vad platsen användes till, jag undrar vad som fanns här förut. Nere vid kusten finns massor av båtvrak, de flesta rostiga och sammanfallande. Men intill pölen finns ett litet träskepp, ett vrak. Det går att se att det en gång var en båt, men den är tudelad och täckt av sand. Flaggan i topp är av trä. Även om vraket är fuktskadat går det fortfarande att läsa. Har studerat orden i den flagnande färgen förut – Zanzibar. Jag vet inte om det är någons namn eller en plats, men jag brukar säga ordet för mig själv, smakar på det. Jag drömmer att det är en plats och att den är skyddad från rötan. Att jag ska hitta den. Att det är en plats dit överlevare seglat iväg till. Skeppet är så tydligt utplacerat och fäst i marken. Kanske lämnade de skeppsvraket som en symbol, som en ledtråd. För att andra skulle kunna följa dem dit.
Jag lapade i mig hela mitt förråd av mitt sista salt innan jag lämnade arken. Det sved i varje skåra i mina spruckna läppar. Vattenförråden var tömda. Salt hjälper, vi vet inte varför. Men bara innan man utsätts för rötan, inte efteråt. Något magiskt i det vita som sätter upp ett motstånd mot rötan. Illamåendet kommer i vågor, jag kämpar för att inte kräkas upp vattnet. Min kropp behöver varje droppe. Fortsätter dricka mödosamt tills jag inte kan få i mig mer. Vattnet är unket, men smakar ändå inte dåligt. När jag inte kan få i mig mer kravlar jag upp till skeppsvraket. Det är så litet, inte ett riktigt skepp. Mer en symbol. Ingen har seglat det här. Det måste vara en signal, de väntar på oss i Zanzibar. Jag ser till det provisoriska bandaget jag lindat om såret, kurar ihop mig inuti ena skeppshalvan och sluter ögonen. Försöker somna och hoppas att jag kommer att vakna upp igen.
I drömmen ser jag människor och de ser ut som vuxna gjorde när jag var barn. Som på trasiga fotografier och fuktskadade affischer. Ingen av oss ser längre ut som vi gjorde när vi var barn. Det har de äldre berättat för mig. Det är som att det lever andra varelser inom oss, som får oss att förändras. Som gör oss kortvuxna och en del av oss slöa i huvudet. Som ger oss bölder och utväxter. Rötans sjuka. Snart kommer jag veta. Jag är illamående och yr, men jag vet inte om det är rötan eller skadan. Börjar jag kräkas och kan inte sluta vet jag. Om jag får svårt att andas och huvudvärk kommer den ha fått fäste. Då kommer rötan upplösa allt inuti min kropp. Då har jag bara timmar kvar.
Jag var liten när det hände, säger de gamla. När det första rötregnet föll. Men jag var så liten, jag minns inget. Bara vaga konturer. Jag frågar så mycket, men de vill inte prata om det. Jag tror inte att de vet vad som orsakade det. För att de inte såg det eller hörde det, de visste inget. En del beskriver det som domedagen, den mörka himlen som öppnade sig och straffade oss alla med rötan. Men jag tror inte på dem. Den gamle säger att det vara var en grå dag, som så många andra dagar. Att det var ett kort uppehåll i den eviga regnmattan innan himlen öppnade sig. Att de inte visste att det här regnet var annorlunda och fyllt av röta. De förstod det inte förrän folk började krampa och kräkas av att rötan fanns överallt, att de druckit den, andats den och fått den in insipprande in på bara skinnet. Den gamle säger att jag kanske är så liten för att jag nog lekte i rötregnet, att jag ska vara glad över att jag lever. Han säger mycket, jag vet inte om allt är sant. Jag låtsas att jag minns den dagen, men allt är efterkonstruktion. Jag kan minnas vilken dag som helst, det behöver inte vara den dagen. Men jag minns en dag som jag lekte i regnet. Mamma var inte med mig ute, hon orkade inte. Hon var sån, jag minns att hon ofta var trött även på dagen. Hon ville inte att jag skulle gå ut. Men jag hade lyckades öppna dörren när hon sov, jag hade lärt mig hur man gjorde. Jag var barn, jag tittade nog inte ens på himlen. Vädret spelade ingen roll, lekarna kunde lekas var som helst och när som helst. Gick på upptäcktsfärd. Och så öppnade sig himlen. Hann inte undan, försökte nog inte ens. När jag var helt dyngsur minns jag att jag vadade i en pöl och hoppade i den för att få det att stänka så mycket som möjligt. Sådär som jag annars inte fick göra om en vuxen var med och jag inte hade gummistövlar och regnjacka. Minns att jag såg upp och såg att jag var ensam. Att alla hade gått hem. Regnet ar varmt, himlen mörkt. Jag log och gick upp till gungorna. Jag hade dem alldeles för mig själv. I den stunden var jag lycklig. Det är det sista jag minns innan det svartnar för ögonen och jag somnar under flaggan Zanzibar.
