Berget ser större ut än normalt den här natten. Hade hans mor hört hans tankar nu hade hon sagt ”Det är inget berg. Det är Hammarbybacken.” Men han tror inte att något så stort bara kan vara en backe.
Han tänker på flickan på toppen när han smyger ut ur lägenheten. Det är mörkt ute. Och kallt. De sköna och ljusa sommarkvällarna han har haft med de två kompisarna på gården är förbi. Snart börjar skolan. Utan honom den här gången. Det tycker han är tråkigt. Han försöker komma ihåg när han träffade henne. Flickan som bor på toppen. Var det på fotbollsplanen, eller utanför Konsum?
Det var nästan bara där han hade varit i sommar. Och på gården. Hans mor hade inte råd med något annat. Vilket inte gjorde honom så mycket. Men flickan hade nog inte varit med där. Han hade en konstig känsla om henne. Det hade börjat tidigt på sommarlovet. En morgon visste han hennes namn. Han hade försökt förklara för sin mor över frukost. Om sin nya vän, en vän han inte hade träffat än. Hans mor hade inte riktigt förstått. Nu var han i alla fall på väg upp till toppen. Flickan hade velat ha honom hos sig så länge nu. Tjatat på honom. Fyllt hans rum med kom kom kom kom kom. Kom till mig Ted.
Ted har aldrig varit på toppen. Ingen han känner har varit det. Förutom sin mor då. Som brukar säga att hon ska ta med honom en dag. Själv hade han aldrig varit så intresserad av att gå upp. Det verkade jobbigt. Och inte så kul. Han kunde inte tänka sig att det var roligare där uppe än på fotbollsplanen nedanför. Han visste att de äldre killarna på skolan brukar ta sig upp dit på helgerna. För att få tjejer. Och nu var han alltså själv på väg, till en tjej. Men det här var annorlunda.
Ted går vägen mot den skogsbeklädda sidan av berget. Här är det mörkare. Lite ljussken kommer från den klara himmelen, men långt ifrån tillräckligt. Han snubblar sig fram till bergets kant. Första biten klättring är så brant att han behöver gå på alla fyra för att ta sig uppåt. Han känner hur fötterna har svårt att få fäste på det lösa underlaget. Han hör stenar rasa bakom honom. Men uppåt kommer han. Sakta men säkert.
Han hinner tänka på sin mor. På teckningen han lämnade kvar till henne. Den bästa och sista teckningen av berget. På toppen har han ritat flickan och sig själv. De har precis tagit ett skutt, uppåt. Mot rymden. Ted blir orolig att hans mor inte kommer förstå. Men det är försent nu. Hon är tvungen att förstå. För nu är han på väg. Han ville inte vänta längre. Och flickan ville inte vänta längre. Hon var för otålig. Hon hade förklarat för honom att om han ville träffa sin far igen så var de tvungna att ge sig av nu. Ted tittar ner. Han har kommit en bra bit upp nu. Rekordhögt. Sen tittar han upp. Det lyser om henne i mörkret. Hon vinkar till honom. Och säger något men han hör inte vad.
”Jag kommer!”
Ted blir rädd av styrkan i sin egen röst. Orden ekar fram över berget. Han vet att hon hör honom. Hon har alltid hört honom. Även när han viskat. Ted ökar farten nu. Han är trött men saknaden efter sin far driver honom starkt nu. Armarna skakar när han äntligen kan gå upprätt. Han kommer fram till en bit av berget som de gjort skidbacke av. Här går det lättare att ta sig fram. Han börjar springa, följer backen, även om den inte går direkt upp mot henne. Här har han kommit över trädgränsen också. Staden lyser och blinkar omkring honom. Det ser fint ut. Ted börjar gråta. Och springer sista biten med stängda ögon. Han vet att hon tar hand om honom nu. Han känner hennes armar omfamna honom. Hör henne säga att hon har väntat så länge på honom. Att hon är glad att han kom den här natten. Nu är det bara sista biten kvar. Den lätta biten. Hon börjar skratta. Det är ett härligt skratt. Som hela tjejklassen på hans skola samtidigt. Ted känner hur vinden stryker hans kinder och hur det suger i magen. Ted känner hur deras kroppar rycks fram i en hög hastighet. Han trycker sig mot flickan. Håller hårt i hennes händer. Blundar hela tiden.
Ted. Du kan se upp nu. Vi är framme.
