Sergels torg (Huvudartikel: Stockholms Undergång)
Sergels torg (under planeringen även Sveaplatsen) var ett torg mitt i centrala Stockholm. Torget hade fått sitt namn efter bildhuggaren Johan Tobias Sergel. Det nuvarande torgets nedre del, som i folkmun kallades ”Plattan”, låg ungefär 10 meter under den gamla bebyggelsens marknivå, som låg i jämnhöjd med Malmskillnadsbron över Hamngatan. Den nedre delen, i torgets västra del, var belagd med svart och vit markbeläggning i ett storskaligt triangelmönster.
Sergels torg avgränsades västerut av Drottninggatan, norrut av Klarabergsgatan och den sydligaste av de fem Hötorgsskraporna samt Hötorgscity, söderut av Kulturhuset och österut av en cirkulationsplats där Klarabergsgatan, Sveavägen och Hamngatan möttes.
I cirkulationsplatsens mitt fanns Sergelfontänen i form av en superellips. I fontänen stod skulpturen Kristallvertikalaccent. Glaspelaren var 37 meter hög, invändigt belyst och det var tänkt, men gick inte att genomföra, att det skulle rinna vatten längs dess kanter. Vid torgets västra sida fanns en av de stora entréerna till T-centralen, central för Stockholms tunnelbana där många i panik flydde ner när beskedet kom om Stockholms annalkande undergång.
Under 1900-talets slut blev torget ökänt som plats för narkotikahandel och tillhåll för missbrukare, och många människor undvek torget kvällstid. Renovering av T-Centralens entré och Sergelgången under 2000-talet hade gjort torget tryggare. Torget totalförstördes, tillsammans med större delen av Sveriges huvudstad i samband med Stockholms Undergång sommaren 2014.
Kaoset i centrala Stockholm är dokumenterat i detalj av skräckförfattaren Anders Fager, i novellen Fem timmar som ingår i Stockholms Undergång.
Utdrag ur Fem timmar:
”Ingen frågade rakt ut ”hur många kommer att dö?” Ingen ville veta. Alla visste att det inte fanns någon plan för att rädda vare sig Stockholm eller dess befolkning. Det var helt enkelt omöjligt. Efter tolv vände inga fler lokaltåg vid ändstationerna. Tunnelbanenätet och pendeltågsnätet beckade igen. Man körde tågen så långt ut det gick, stannade och sa åt passagerarna att det var dags att börja gå. Skynda på om ni vill leva.”
