Det är något visst med skrivande. Att skapa något helt från början, att se hur tankarna väver samman något som inte fanns där alls. Den brittiske filosofen John Locke, alltså inte han från Lost, skrev i sitt verk An Essay Concerning Human Understanding om Tabula Rasa. Att människor började som ett blankt blad, tabula rasa, att inget var förutbestämt. När ett barn föds kan det ingenting, det finns inget där, utan allt är ett oskrivet blad som börjar fyllas under den första tiden på jorden. I efterhand har man kommit fram till att det inte stämmer, man föds med vissa medfödda beteenden det finns alltid någon grund att börja från.
Nästan allt man gör har någon grund, några regler att förhålla sig efter. Så är det inte med skrivande. Man kan verkligen börja på ett blankt blad, eller för de mindre poetiska en tom iPad skärm. Man kan skapa och forma allt från grunden, låta fantasin bestämma om man ska börja i ett tomt rum eller på en nattklubb i Tokyo. För mig är det en av lockelserna med att skriva.
Givetvis finns det begränsningar och regler med skrivande. När man skriver det andra kapitlet eller bok två i en serie, så finns det självklart regler att förhålla sig till. Men fantasin tillåter ändå så mycket. Det räcker med att få en liten tanke för att bygga en scen som kan växa till en novell eller något större. En litet frö till en saga kan sås bara någon säger några ord som honung, båt och insekter.
Jag skulle vilja se vad de andra på Fruktan drar för associationer och kan skriva om dessa ord:
Iskyla, tidsbrist, svek
