Skrivövning: Skog
Tid: 20 minuter
Ord texten måste inkludera:
morgondagg, sav, benrester, plastpåse, bärnsten, skrapsår
SKOGEN
Skog har alltid ingett mig lugn. Gjort mig rofylld och väl till mods. Som att jag i skogen är skyddad från allt ont. När jag var liten och mamma jobbade natt brukade jag smyga ut ur lägenheten och promenera bort till Björkhagen och Nackareservatet. Och gick ensam in i skogen. Utforskade stillsamt mörkret, gick försiktigt omkring bland träden och skuggorna. Kunde sitta på en sten i timmar och bara andas in den där lukten av våt mossa, barr och multnande löv. Fuktig och mättad, men samtidigt sval och len.
Tog alltid med mig någon liten souvernir från mina nattliga utflykter. Det jag kunde hitta. De vita benresterna av en liten fågel. En stelnad klump sav från ett träd. Till och med en röd platspåse som förvillat sig in i skogens innanmäte. Jag berättade aldrig för mamma. Jag visste att jag inte fick gå ut i skogen ensam, men det var som att den kallade på mig. Som att något inuti mig var inkapslat och bevarat av skogens inre, av dess själ. Som att det fanns en bit av mig därinne i gömmorna, vilande som en insekt innesluten i bärnsten till tidernas ände.
Nu står jag ensam i en skog. Men den här skogen är inte som några andra skogar jag varit i. Det inser jag direkt. Det som saknas är ljuden. Den ständigt närvarande ljudmattan som omger en i en skog. Prassel i buskarna, en utspridd kör av olika fågelröster som lockar, markerar revir eller bara försöker påminna omvärlden om deras existens. I den här skogen är det tyst. En tyst skog. En död skog. Jag vet att något är fel här. Att något saknas. Att något som förlorats behöver återfinnas. Det ligger morgondagg över gräset, det glänser. Inget synligt säger att skogen är död, mer än nät av tunna trådar som täcker de flesta träden som kokonger. Som om träden bär en liksvepning.
Jag har kallats hit. Kände ropet i hela kroppen, jag har redan bott i stugan jag hyr i en vecka. Men hittills har jag inte vågat stiga in i skogen. Jag vet att det finns mörker här.
Jag tog ledigt från jobet och hyrde stugan för att få tid att begrunda. Hantera saknaden och informationen som jag kom över. Senaste veckorna har jag hanterat allt som har med mammas bortgång att göra. Sorterat tillhörigheter, valt ut, valt bort, skänkt bort, sålt av och försökt avgöra vilka ägodelar som var en del av hennes identitet som jag borde behålla och bevara. Det var när jag gick igenom allt som jag fann brevet hon skrev till mig.
Brevet låg i ett tillslutet kuvert och bar mitt namn. Inuti fanns ett datum som vittnade om att hon hade skrivit det flera år tidigare. Kanske planerade hon att själv avslöja det för mig. Berätta allt hon mindes och varför hon hade gjort det. Men sedan kom sjukdomen från ingenstans och tog hennes minnen ifrån henne.
Brevet skrevs innan hon bestals på det förflutna. Orden som avslöjade att jag aldrig hade varit hennes på riktigt. Att hon hade funnit mig och tagit mig och aldrig gett mig tillbaka. Att hon hade hittat mig som barn. Ensam i skogen. I den skog där jag nu står. När det dåliga samvetet hade kommit över henne hade hon desperat försökt spåra mina föräldrar. Försökt hitta nyheter om barnet som försvann. Jag tror inte att hon hade tänkt ge mig tillbaka, hon ville så intensivt ha ett barn. Orden säger inget om det, men hon skrev att jag var som gudasänd. Men hon hade nog velat ge mig chansen att söka upp dem, orden antyder det. Men hon hittade aldrig mina föräldrar, eller så letade hon inte så mycket som hon skrev i brevet. Det hon kunde ge mig var en detaljerad beskrivning av var hon fann mig. I brevet fanns en karta med platsen utmärkt. I hjärtat av skogen. Den tysta och döda.
Jag går rakt mot platsen. Jag vet inte vad jag hoppas på efter så många år. Barnsliga naiva drömma eller förhoppningar om ledtrådar om en minnessten för flickan som försvann av föräldrarna som sörjde henne. Går målmedvetet, tränger mig igenom en allt tätare växtlighet. Känner hur grenar och vassa kvistar skrapar upp mina ben och armar, men jag låter det inte hindra mig utan fortsätter vidare. Tills jag når gläntan.
Den öppnar upp sig, en mjukt grästäckt glänta. Det finns ingenting här. Träden står i en stilla och tyst, nästan perfekt cirkel. Gläntan har bara gräs, sså mjukt och fuktigt att det är som att gå ljudlöst över en tjock heltäckningsmatta. Jag går till mitten av gläntan och sjunker ner på gräset. Först sittande, sedan lägger jag mig ner. Ser upp i den klarblåa himlen. Det är vindstilla, inte ett ljud från någon vind som sveper igenom trädkronorna. Sluter mina ögon. Slumrar in.
Gräset börjar sakta omfamna mig. Slingrar sig mot min kropp. Jorden rör sig makligt undan, bereder plats för min kropps konturer. Träden rör sig närmare och närmare med diskreta rörelser. Vinden vaknar till liv. Skogen börjar andas. Det prasslas och viskas i trädkronorna. Att jag har återvänt. Att skogens hjärta har återbördats. Klorofyll börjar pumpas runt i mina ådror medan min hud slukar fukten och myllan. Jag har kommit hem.
