Fruktan hade en skrivutmaning i veckan. Varje person skrev ner en karaktärs ålder, kön och karaktärsdrag, vilken känsla som skulle råda i scenen och vad som skulle hända. Alla drog varsin lapp och fick 15 minuter till att skriva. Målet var helt enkelt att testa och skriva en scen / början till en novell utifrån satta förutsättningar under tidspress.
Instruktioner: Vikarien
Ålder: 23 år
Kön:Tjej
Karaktärsdrag: Blyg/försiktig
Känsla i scenen: Ångestladdad
Händelse: Första dagen som lärarvikarie
Vikarien
Varför hade hon valt den ljusgråa klänningen? Hon visste varför. För att hon hade tänkt att den skulle se vuxen ut. Respektingivande. Hon kunde inte ha haft mer fel. Svetten rinner av nervositeten. Hon vet att hon redan har svettfläckar under armarna som breder ut sig. Att ungdomarna i klassen direkt kommer notera det. Att hon är ny. Tillfällig. Vikarie. Lovligt byte.
Lärarrummet är fullt av folk. Den äldre generationen. Hela lärarrummer luktar gammalt, luktar instängt och damm. Inget har någonsin förändrats här. Och hon skulle inte komma och förändra något eller rubba deras cirklar. Det framgår med plågsam tydlighet. Inte för att det är hennes mål just nu. Hennes enda mål är att överleva dagen.
Hon ursäktar sig från samtalet med en historielärare och går in på toaletten. Sätter sig ner, böjer sig framåt och försöker andas djupt. Hon hade trott att hon skulle klara det här. Lärarjobbet. För högstadieelever. Men redan när hon klev in i skolans stora entré började benen skälva. Ironin i att hennes första lärarvikariat var på hennes egen högstadieskola var för mycket att hantera. Hon borde ha tackat nej. Sökt något annat vikariat. Men hennes a-kassedagar var nästan slut. Och hon hade inte tänkt att det skulle bli svårt att göra jobbet. Hon hade trott att hon var starkare än så. Men det är hon inte.
Första stegen in i de där mardrömskorridorerna väckte allt till liv igen. Varje minne. Huvudet nerpressat i toaletten. Krokben i matkön. Kläderna stulna från omklädningsrummet så att hon fick gå i gymnastikkläderna resten av dagen och stinka svett. Hon hade inte tagit med några av sina antudepressiva tabletter. Nu önskade hon desperat att hon hade tagit med dem för säkerhets skull. Kunde hon sjukskriva sig? Inte första dagen. Hennes terapeut hade sagt åt henne att hon måste utmana sina demoner.
Hon sköljer ansiktet med kallt vatten och går tillbaka ut i lärarrummet. Försöker att inte se de medlidsamma blickarna från sina nya kollegor. Men hon vet vad blickarna betyder. Tonåringarna är inte små och oförstörda. De är rovdjur på jakt efter ett byte. Och hon är längst ner på näringskedjan. En förbrukningsartikel. Klassen hon har hand om är 9A. När hon trevande frågar hur klassen är att undervisa får hon undflyende svar. Flackande blickar. Nervösa handrörelser. Hon undrar varför deras klassföreståndare är borta. Deras klassföreståndare är opasslig. Personliga problem hemma. Han skulle inte komma tillbaka på länge. Hon borde bli glad, det innebär ett långvikariat. Men det känns som ett livstidsstraff.
Dörren till klassrummet är öppen. Eleverna hade redan gått in och satt sig, korridoren utanför var tom. Hon slätar ut kjolen och gick in. Börjar skriva sitt namn på tavlan, börjar prata och presentera sig innan hon tar modet till sig att se på klassen. När hon gör det kommer chocken. Hon tänker att hon måste inbilla sig. Att det måste vara panikattacken som får henne att se det hon ser.
Framför henne sitter hela klassen.
Hela hennes gamla klass.
Alla de som under tre års tid gjorde hennes liv till ett helvete.
De som sparkade henne i magen när hon redan låg ner.
De som smällde skåpdörrar i ansiktet på henne.
De som spred ut rykten, spillde matbrickor över henne, bröt upp hennes skåp och eldade upp hennes böcker och skrev hora på ryggen till dunjackan som hon älskade.
De sitter där allihopa. Oförändrade. Utan att ha åldrats. Utan att ha växt upp.
Hon står tyst. Bara tittar.
De ser tillbaka på henne med ett uttalat ointresse.
Föraktfullt och överlägset.
Deras kläder har förändrats.
Någon har bytt hårfärg.
Men det är samma människor.
