En novell av Martin Gunnesson
Först publicerad som ljudnovell här
I hjärtat av den pulserande, hypermoderna staden, på en av de böljande kullarna varur de höga husen stiger, längst inne i det som alltid varit vårat metropolis center, finns en liten, undangömd och över-vuxen tomt. En avgränsad kvarleva av skogig vildmark inne bland de putsade stenfasaderna, gömd bakom en gärdsgård av mossbeklädda och tidsslitna stenar. De kostymklädda som arbetar på de eleganta kontoren däromkring låtsas aldrig om att den finns, men när de skyndar på sina ärenden söker de alltid andra vägar. Vägar som inte leder förbi den där stenbarriären och den lilla stugan som ligger tillbakadragen från gatan, undanskymd bakom grånade träd och buskar som för länge sedan förlorat sin lyster. Deras hjärtan är fyllda av affärer, av uppgörelser och förhandlingar, av girighet och otrohet; fyllda av all den skymning som pulserar i stadens gamla vener. Men deras hjärtan skälver om deras fötter någon gång råkar förleda dem för nära den gamla stugan bland det aldrig vajande gräset, och de viker skyndsamt av, finner en annan väg.
Inga turistkartor pekar ut det gamla huset, fastän det är äldre än alla den gamla stadens sevärdheter. Inga stadsplaner läggs längre fram för demolering och exploatering av den tomten, fastän ingen äger den. Tunnlarna för tåg och människor som genomborrar stadens fundament som maskar i ett kadaver krälar omvägar runt marken huset står på. Nattens skuggfigurer, som glider runt på dessa gator på jakt efter öppna fönster och lättforcerade dörrar, hittar andra dunkel att gömma sig i. Ingen kofot eller dyrk vågar närma sig den gamla trädörren med de rostiga beslagen.
Stugan som står på den vildvuxna tomten med de sällsamma träden är låg och timrad, dess brutna torvtäckta tak hänger ner djupt över kanten och skuggar de små fönstren med de stängda luckorna. De tjocka trästockarna är gråa och vittrade av vind och regn. Den som vågade sig nära skulle i träet kunna spåra en sirlig skrift, ristad av tidens långsamma hand; en skrift om stadens födelse och upp-växt; en skrift om äldre tider, dit folks minne inte sträcker sig. Men få skulle kunna läsa skriften som där står, på ett språk som ingen längre talar.
En smal gång av slätsliten sten leder från stugans dörr ut mot gärdsgården. Stenarna är nedtrampade i jorden och kringväxta av mossigt gräs, men skulle ännu vara synliga om någon kom nära. Men ingen som nu lever kan berätta om hur det är att beträda de skavda stenarna upp till den låga dörren. Ingen har vandrat dem tillbaka ut till stadens ljus igen, inte sedan en tid då ljuset kom från glesa gaslyktor som tändes av män med facklor i skymningen.
Ingen, utom jag.
I hela mitt liv har jag bott i staden, i ett av de gamla stenhusen som omfamnar ett av stadens klaustrofobiska små torg, där mina anfäder huserat så länge vår släkthistoria förtäljer. Jag känner gatorna i staden lika väl som jag känner de gamla skrifterna i biblioteket jag ärvt av mina fäder. Jag kunde blind navigera stadens vindlande vägar, ledd av lukter och känslan av stenen under mina fötter, lika väl som jag kan spåra mina böcker med mina fingertoppar över deras läderbands sönderfallande ryggar. Jag har vandrat upp och ner, längs boulevarder, gränder och prång, under årets och dygnets alla tider. När något nytt schabrak i sten och stål växer upp kan jag urskilja hur stadens vibrationer ändras, hur de resonerar i mig med en annan frekvens. Stadens suckande melodi förbyts, och det nya blir en del i det gamla.
Till sist har så tiden kommit då det bara fanns en vit fläck kvar på kartan; bara en plats kvar i vår stad där jag aldrig gått. Under mina ensamma vindlande vandringar har jag tänkt mycket på den fruktan jag fått inympad i mig sedan barnsben, fruktan för den obeträdda tomten. Hur jag fostrats, oftast utan ord eller förmaningar, bara av skyndsamt ändrade vandringsvägar och skygga blickar över axeln, till att frukta denna, och endast denna, plats på vår jord. Min släkt har varit fylld av män och kvinnor bitna av vandringslust. Tillsammans har vi gjort fotavtryck i världens alla hörn, sett solen gå upp över alla världens hav och snön falla på alla världens bergskedjor. Vårt gamla slitna hus är fyllt av troféer från kampanjer och upptäcksresor, av krigsbyte och handelsvaror från främmande marknader. Endast en sak hade vi inte gjort; endast en plats hade vi aldrig utforskat.
Jag är den siste i den stolta raden, punkten på en vindlande mening. Med mig är upptäckternas resa över. Jag hade växt upp med min släkts historier och myter, med berättelser om dess dådkraft och outsläckliga nyfikenhet. Sedan barnsben har jag varit övertygad om att jag hade ett syfte; att vara sagans sista ynkliga gnäll eller dess fullbordan.
Med tiden hade min fruktan nötts ner och blandats med en nyfikenhet som inte gav mig någon vila. En nyfikenhet för vad det var de svartaste skuggorna på årets mörkaste nätter antydde, för vad de uråldriga vindarna som svepte över stenhusens tak viskade om under de tysta timmarna. Vår resa var inte fullbordad, och min upptäckarlust gav mig ingen ro. Jag måste bli herre över kartan. Jag skulle bli den som tog det sista steget. I mitt huvud kunde jag höra mina fäders muttrade varningar, men också deras lust.
Jag hade tagit för vana att smyga uppför gatan utanför den gamla stugan och lyssna när vinden spelade över trädens mörka grenar. Oftast stannade jag vid gathörnet före stugan, stod där med ryggen fri. Jag föreställde mig att jag kunde höra ett ljud inifrån, när jag stod stilla vid gärdsgårdens rand. Det var då, under de dunklaste nätterna, som skuggor djupare än natten tycktes formas och frodas kring tomten. Skuggor som när morgonen kom skingrades långsammare än nattens dunkel, och gled iväg och spred sig ut genom stadens gator för att sakta absorberas under den antågande solens ljus. De sögs in och blev en del av staden.
Det var en natt i november min nyfikenhet nådde sin kulmen. När jag inte kunde lägga band på mig längre. Jag tog på mig en rock tjockare än höstkylan motiverade, för jag frös redan när jag stod hemma framför min öppna eldstad. Jag tog från väggen ner en bowiekniv, en av de många souvenirerna från någon nu bortglömd anfaders resa, och stoppade den innanför min rock, utan att veta vad den skulle tjäna mig till. Jag tvekade när jag stod vid min egen tröskel, grep tag om dörrposten, övermannad av en plötslig skälvan. Men min nyfikenhet tog överhanden, och jag klev ut mot natten.
Mitt i gärdsgårdens långa sida finns en öppning där två stadigare stenstoder bär en grind av trä. Stoderna lutade nu, tyngda av mossa och ålder. Jag stod länge stilla med min hand vilande på grindens grova trä, kände hur dess yta fuktats av nattens fallande, frostiga dagg. När jag så fann modet att trycka den inåt, svängde den upp utan större motstånd, och flagor av rost dansade ner på marken från gångjärnen. Den gnisslade bara svagt, som om den smorts i väntan på besökare. Mina steg uppför gångens stenar var försiktiga, som om jag i varje stund väntade mig att attackeras av de böljande skuggorna, att det långväxta gräset skulle slingra sig som ormar kring mina ben för att dra ner mig i dess djup. Men ingen reaktion mötte mig, runt omkring mig föll vinternatten ned i en skrumpen tystnad.
Efter sjutton ostadiga steg står jag så utanför den dörren, den gråa dörren som tycks varit stängd mot världen sedan staden först sprang ur marken. Jag vänder min blick tillbaka ut mot staden, och ser de kringliggande fasaderna i ett töcken. De tycks längre bort än det korta avstånd jag tillryggalagt borde betyda. Deras fasader är blinda. Jag har aldrig förut tänkt på att husen som vetter mot den gamla tomten alla har sina framsidor annorstädes. De visar upp släta brandväggar, nu sotiga och slitna, som om de byggherrar som en gång uppfört dem tänkt sig att kvarteren en gång skulle fullbordas. Att någon framtida efterföljare till dem skulle ha modet att göra det de själva inte tordes; att riva den gistna stugan och utradera dess minne med något modernt. När jag står där ser jag precis hur fåfängt den tanken är – inget vi kan få att resa sig ur marken här kan dölja skuggorna som andas kring den lilla stugan. Såsom inga grödor kan växa ur saltad jord kan inga hus uppföras här för att fyllas med luft och ljus.
Jag höjer handen mot stugans dörr. Stryker mina fingertoppar försiktigt över det åldrande virket, ner mot den mörka portkläppen. Fint som silkestråd väver tidens handskrift över dess yta, och viskar en historia utan ord genom mina fingertoppar. Det svindlar, som om jag står inför ett gruvschakt av tid, vars djup inget av mina sinnen kan sondera. Avgrundens gap vidgar sig, och det där tvånget att ta ste-get ut som alltid tycks drabba en på varje avsats, vid varje höjd, sköljer över mig. Jag lutar mig mot dörren, och den öppnas framför mig. Utan en formad tanke i mitt huvud tar jag steget in i avgrunden.
Avgrunden har ett golv av grånat trä. I en eldstad sotad av tusentals flammor brinner en brasa. Röken från de gamla vedträna är mörk och tjock som skuggor och slingrar sig upp mot rökluckan. Taket är lågt och väggarna är täckta med vitnande plankor. På plankorna syns urvattnade målningar, så abstraherade av ålder att jag inte kan utröna vad de en gång föreställde. På kortväggen, under taknocken finns ett stort, runt fönster som inte är täckt av någon lucka. Jag förvånas över att jag aldrig sett det utifrån. Genom det lyser en himmel av vita stjärnor dunkelt. Nedan fönstret står ett tungt skrivbord, till synes karvat helt ur en stam, lastat med böcker.
Men allt detta ser jag endast i ögonvrån. Min blick är naglad på den breda, korta ryggtavlan hos mannen som sitter vid skrivbordet. Det gråsvarta håret är tovigt och långt och blandas med ett buskigt skägg. Till synes oberörd av mitt intrång sitter han vänd halvt ifrån mig, och jag ser toppen av en fjäderpenna röra sig när han skriver. Gula vaxljus lyser upp hans arbete. Hans axlar, klädda i en väst av skinn och en grånad tröja i ull rör sig i takt med hans arbete, som om han lever sig in, absorberad av vad han skriver. Jag blir medveten om att jag hållit andan sedan dörren öppnades, och jag tar försiktigt ett nytt andetag. Jag fylls av dofter av trä och rök, av mossor och skogens djur. Röken väller upp i mitt sinne, och jag känner min blick bli dimmig.
När mannen inte tycks ta någon notis om mig sliter jag min blick från honom och låter den vandra. Jag vill inte tänka på vem, eller vad, han är, mannen som tycks leva här i stugan som aldrig öppnas. Min blick möter andra – glasartade ögon på troféer fästa på väggarna. I dunklet och det dansade ljus-skenet ser jag stora kronor av horn, krökta näbbar och blottade tänder. Högst upp längs taket sitter de och tycks stirra på mig, djuren som inte liknar några som vandrar på vår jord idag.
Jag hör ett litet klick när fjäderpennan läggs på bordet, och min värd lyfter på huvudet.
-Välkommen till skogens hjärta.
Rösten är djup och raspig, men inte obehaglig. Han talar utan att vända sig om.
-Den är färdig nu.
Påståendet hänger i luften. Jag vet inte om han förväntar sig ett svar. Min hjärna snurrar. Inget är som jag förväntade mig det. För första gången inser jag att jag inte någonsin, under alla mina fantasier kring stugan, vågat formulera tanken på vad jag trodde dolde sig bakom den här dörren. Men en gammal man som skriver i sin ensamhet fanns inte i tankevärlden.
Frågor surrar. Var detta allt det som doldes bakom fasaden? Är vi alla lurade av vår egen vidskepelse? Fanns här aldrig något annat? Är kulmen av mitt livs resa ett oförklarligt antiklimax – den sista hemligheten en trivial besvikelse? En avskiljt kulturhus som en oas i stenstaden, hem för en excentrisk skriftställare? Var där intet mer?
Besvikelsen rasar över mig som ett gistet tak. Det finns inga fler vita fläckar att fylla i, inga mysterier att lösa. Det finns inga fler skuggor att lysa upp. Staden och världen däromkring är allt som finns, och den är så som den möter ögat. Utan djup och dolda nischer.
Som för att vädra ut de sista skuggorna ur den lilla trånga stugas som nu känns som ett fängelse kliver jag fram till ett av de stängda fönstren. Den har inget glas i ramen, bara den tunga luckan som spärrar sikten. Jag lyfter på haspen och slår upp den, ivrig att få andas in den frostiga nattluften. Min värd gör inte en rörelse för att hindra mig.
Luckan glider upp, och min blick möter skogens dunkel. Tjocka stammar stiger majestätiskt upp ur den frodiga markgrönskan. Så långt ögat kan blicka breder den primala skogen ut sig, och ett kallt månsken dansar mellan stammarna. Avlägsna ljud av bökanden, hoanden och grymtanden som en avlägsen, djurisk symfoni. Doften av mossa och mull är frisk och djup.
Länge står jag och stirrar ut i skogen som står där staden skall ligga. Där väggar skall vara välvda, sluttande och svarta står stammar, släta och barkiga i ett tumult av ursprunglig växtlighet. Inga ljus blinkar eller motorer susar, bara en evig labyrint av träd emellan vilka djupa skuggor rusar och leker. Det är den första skogen som breder ut sig, ett oändligt flätverk av grenar och kronor ovan en mossbeklädd mark.
-Är du redo att läsa den?
Han håller fram mot mig den tjockbladiga bok han skrivit på. Jag fattar den stumt, sliter min blick från fönstret och låter den falla på den första sidan.
Ristat i bokens pergament är en skrift som en vildranka. Ett språk som viskande ljuder i mitt huvud bildas när mina ögon spårar bläcklinjernas slingrande rotsystem som spridits sig över sidan. Jag hör början av en berättelse, början av alla berättelser. Den första krönikans öppning, skrivet i växtligheten själv.
Jag vet inte hur länge jag står där och lyssnar till rösten framför mina ögon. Ur mörkrets sprudlande kaos växer en berättelse fram, en saga om ett evigt sökande, ett evigt groende. Varelser och hela släkten lever och dör i om vartannat i en berättelse som slingrar sig kring sina egna rötter. Spridda scener av kampen för livet växer till historiens episka flätverk.
Först när trådarna i väven tätnar och bildar mönster och kontraster blir jag varse den fond mot vilken de berättas. Avgrundens eviga skugga blir synlig först när den skyms av livets skådespel. Livet är stjärnorna som blossar upp i världsrymdens djuplösa tomrum, ljusglimtarna som framhäver mörkret.
Mot den nydanade månen som för första gången stiger över horisonten strävar blomlösa växter från markens virrvarr. Bland deras klängande, lianlika gytter blinkar ekon av stjärnornas ljus i par av plirande ögon. Blänkande, ljuskänsliga glober som ryckande från sida till sida spejar över den nattliga nejden. De gnager, hugger och drar i de månbelysta växterna, formar deras grenar och stammar till vapen, till redskap, till hus. Omkring mig växer staden färdig ur den primala djungeln, och med stadens hus kommer ljuset, det varma och gula.
Flämtande sprider det sig över tuktade stammar, och sakta drar sig skuggorna tillbaka. De sjunker in bland rötter, gömmer sig i hålor i jorden, begravs i källare och innesluts i husen själva. Med tiden växer sig staden allt större, nya hus ersätter de gamla, bygger vidare på deras grund. Av gamla bygg-stenar, stöpta i skuggor, reses nya murar mot den belysta himlen. Staden sprider sig och myllrar, pulserar och lever.
Krönikan är en teckning av stadens varelse. Dess text är konturerna på en evigt växande, blommande karta. Men pennan som ristar dess linjer är doppad i ett horn fyllt av renaste svärta; av skuggan som följer civilisationen vart den än når. Pennan ristar linjer som definierar och rutar in, skuggor som ger ljuset liv.
Krönikan blir tydligare och klarare i takt med att staden växer. Figurer träder fram, människor med form och namn. Deras historia skrivs, komplett i stort som i smått för dem som blivit legender såväl som för dem utan ett öde. Jag ser bekanta figurer rulla förbi över stadens fond. Herrar, damer, fiender, förfäder. Som dansare på bläckets slaka lina svajar de fram genom historien.
Så ser jag mig själv, stilla mitt i larmet av det tornande Metropolis. Runt mig växer staden oavbrutet i cykler av födelse och förfall.
Jag känner berättelsens rasande tempo mattas. Ordens konturer trasas när bläcket sprids som om si-dan vätts. I spindelnätstunna rännilar flyter skuggbläcket iväg, in mot berättelsens mörka hjärta. När jag läser ser jag sprickorna sprida sig i skuggstadens fasader omkring mig.
Jag ser sagan om mig själv vindla fram, skymtar vålnader som passerat mitt förflutnas allt ensammare väg. Det är en bana som i allt tätare cirklar likt bläcket kretsar kring stadens mörka hjärta. Det är en bana som till slut leder mig uppför den slitna stengången mot den grå dörren. Jag ser den figur som var jag stå frusen utanför, med handen på vredet och det lilla människohjärtat bultande i takt med stadens svarta.
När jag öppnar dörren tar krönikan slut. Där finns ingen berättelse mer. Sidorna sträcker sig blanka framöver mot horisonten, samtidigt som de föregående frodas, fullklottrade och yviga. Historien rister och skakar oroligt när pennan inte längre strävar över sidan för att sträcka ut bläcket spår. När den inte längre skapas och återskapas, formas och om formas, stångas den otåligt i sitt fängsel.
Så ser jag hur civilisationens väggar rämnar och faller, hur historien om utveckling och framsteg smu-las sönder. Jag ser hur det första mörkret väller tillbaka och fyller det tomrum som ljuset lämnar.
Men jag ser något mer. Jag ser mörkret resa sig, som en levande massa, oformlig och ofantlig som tomrummet mellan stjärnorna. Hur det reser sig som en koloss på vars rygg vår civilisation varit en obetydlig parasit. Detta är det levande mörkret, den eviga kylan som är intigheten mellan galaxerna. Det som var före begynnelsen och det som förblir efter slutet. Det enda som består.
Jag slår igen krönikan. Smällen ringer i mina öron i den lilla stugans tystnad. Väggarna är tillbaka, och den sotiga röklukten rusar in i mina lungor, som om jag först nu kom ihåg att andas. Troféhuvudena stirrar i unison tystnad på mig, där jag står ensam vid bordet. Den skäggige gamle mannen är borta. Ytterdörren står på glänt, som om han gått ut i staden. På platsen han satt brinner talgljuset oförtrutet bredvid det välfyllda bläckhornet. En fjäderpenna väntar bredvid.
Jag är ensam. Ensam med krönikan. Ensam med hela historien. I den slingrande röken från eldstaden ser jag nattsvarta stråk som sakta sprider sig.
Jag fattar fjäderpennan darrande. Låter den virvla ut över sidan på okända stråk. I min hand skriver pennan som livet och staden, om liv som skall komma att levas och släckas. Den skriver om stadens utveckling och om skuggornas ruvande. Den skriver en sång om dagen och ljuset, en hymn till natten för att fjättra mörkret.
Jag finner mig till rätta i stolen. Sjunker djupare ned. Här skall jag bli kvar. Med mitt språk skall jag ge världen kontur. Med min penna doppad i världens svärta skall jag rista ett bålverk mot mörkret. Tills hornet är tömt skall min penna vara vakten mot den eviga natten.
