Novellutkastet Solbrännan är skrivet av Boel Bermann.
Jag har bränt mig. Röda skarpa konturer mot vit hud. Underskattade solen som så många andra. Nu får jag betala priset. Det svider över hela kroppen. Jag har fått små vita blåsor, som knottror på varje bit hud som varit utsatt för strålarna. Ändå har min kropp börjat anpassa sig till kylan. Jag fryser mindre, andas lättare och blir inte lika matt. Luften är torr och sticker i lungorna. Jag visste att det skulle ske förändringar, men nu har jag orsakat snabbare förändringar än väntat. Min nästa kontroll är om några dagar, jag är rädd att de ska sätta mig i karantän. Kan se kanterna av huden där den börjar rulla ihop sig. Det går att dra bort stora flagor av vit, seg hud om jag drar lite försiktigt. Sakta. Huden under är svagt röd och sträv.
Välj, sa dem. Det var inget val. Jag har inte valt att komma hit. Stenigt, kargt och brännande. Sedan jag anlände har jag haft konstant huvudvärk, det spelar ingen roll att vi har tilldelats solglasögon. Våra kroppar är inte vana. Ögonen kämpar så mycket som de kan klara av, men de är ändå bara små smala springor som kämpar för att avskärma ljuset.
Åker i Opportunity genom det frusna ökenlandskapet. Alla kolonisterna skämtar om det. Om man bara hade tillfälle. Standarsskämtet är att man väger mindre och har en snygg solbränna, vem kan motstå det? Hatar den öppna rovern, kylan och dammet biter i kinderna. Bara några få tunna och stripiga moln på himlen av frusen koldioxid, det är alltid kallt här. Många spejar, ingen vill överraskas av en stor virvelstorm. När de kraftiga vindar brusar upp kan hela ytan täckas av stoftmoln. Många har försvunnit i dem.
Jag sitter ofta hellre i kretsare eller landare, att betrakta saker från distans eller bara sitta stilla på en utkikspost är mer min stil. Att bara iaktta utan att behöva vara en del av ökenhelvetet. Jag är här av en enda anledning. Och tro inte på det jävla propaganda maskineriet om glada kolonister som vill utforska och upptäcka för att säkerhetsställa mänsklighetens framtid. Terraformningen är ändå bara en bluff, det bara skrapas lite på ytan. Det enda de lyckats med är en andningsbar atmosfär. Det enda de är ute efter är resurser. Inte efter en bättre framtid.
Inom en månad kommer det vara krig här. Vi håller på att planerar en revolt. Passande nog eftersom platsen döpts efter en krigsgud. Nästan ingen bryr sig om de lever eller dör. Vi tog det här för att vi trodde att det var värre med döden. Nu är vi inte så säkra längre. Vi känner bara skräck och fruktan.
