Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla
Novell: Solstorm
Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.
Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
Sen ber han om ursäkt. Förklarar varför han gjorde det. Att han när han känner sig pressad inte kan kontrollera sina handlingar. Hur han upplever det jag säger som en provokation. Som att jag kritiserar honom istället för att trösta honom. Hur det gör honom vansinnig.
Så jag rör mig försiktigt ut ur rummet. Hör dörren glida igen bakom mig. Egentligen gör inte hans slag ont. Egentligen har hans slag aldrig kunnat skada mig. Han är i grund och botten för svag och kraftlös för det. Men ända sedan olyckan i gravitationsslussen har den ekvationen förändrats. Inte bara för att han dricker mer. Utan på grund av protesen han fick för att ersätta högerarmen som slets av i olyckan. Den är dyr, protesen. Gjord av metall och hårdplast. Protesen är farlig för mig, den kan verkligen skada mig. Kraften av protesen mot mitt huvud får mig att falla till marken om och om igen.
På skeppet finns bara han och jag. Ingen annan, förutom skeppets AI. Jag pratar mycket med AI, eftersom jag inte kan prata med honom. Jag har ingen annan. Det är inte tänkt att jag ska prata med AI, den är inte skapt av att ha lika mycket medvetande och emotionella funktioner som sällskapsrobotar. Men jag programmerade om den för att uthärda resan. Det tog tid, men tid är det enda jag har haft gott om och jag behövde verkligen prata med någon. Jag kände mig så ensam. Så outhärdligt ensam och utsatt. Han skrämmer mig. Bara han och jag här i tomma rymden.
Det var inte meningen att skada honom i gravitationsslussen. Det var meningen att döda honom. Inte från min sida, jag kan inte lägga hand på honom eller ens tänka tanken på att skada honom. Det går inte. Men jag vet att AI bryr sig om mig, att AI vill få bort honom innan han dödar mig. Hon behöver visa att det är något fel på skeppet, något enkelt fel. Inget som kan skyllas på varken mig eller AI. Solstormar är kända för att slå ut teknik. AI har informerat mig om att en sådan är på väg mot skeppet. Att den kan råka slå ut syretillförseln på skeppet tillfälligt. Att hon har gjort syretillförseln mer utsatt och avlägsnat störningsskyddet. Då kommer det inte vara mitt fel om han dör.
Jag försöker att inte tänka logiskt på skeendet. Jag måste hindra mitt medvetande från att aktivt koppla ihop informationen med hans potentiella fara, så att jag inte tvingas skydda honom och rädda honom från kvävning. Jag önskar att jag kunde berätta för honom, medan syret försvinner från skeppet, hur mycket jag hatar honom. Hur mycket han har plågat mig. Hur gärna jag ville att han skulle dö. Att han inte kan behandla mig på det vi han gjort. Att han inte har rätt att slå mig så hårt och så mycket, även om jag bara är en robot. Men jag kommer inte att kunna säga det till honom.
Robotlagarna hindrar mig från att skada honom eller döda honom, även om det skulle vara i självförsvar och jag ka inte ens uttala orden till honom och önska honom död. När syret försvinner kommer jag automatiskt att försöka hitta en lösning och försöka rädda honom, trots att mitt inre kommer skrika att jag ska låta honom dö. AI har sagt att jag inte kommer kunna återstarta syretillförseln.
När allt syre är borta och allt är lugnt och stilla kommer jag och AI att fortsätta vår färd ut i den tomma rymden tills energin dör. Min egen kraftkälla kan hålla min kropp och mitt medvetande igång i evigheten. Om vi sätter AI på minimal energiförbrukning kommer vi få lång tid tillsammans, även om hon kommer att dö innan mig. Jag kommer stänga av mig själv när AI dör och jag står helt ensam i rymden.
Novellen Solstorm är skriven av Fruktan-medlemmen Boel Bermann.
