Under 2011 fick jag upp ögonen för några spel, jag vet att jag egentligen inte borde. Får inte. Visst lät World of Warcraft roligt när det kom, men jag provade aldrig. I efterhand känns det som en befrielse, jag har sett vad som krävs. Vad det gör med en. En gång hade vi bjudit in min svåger och hans fru. Vi åt och hade trevligt. Efter middagen drog de sig undan, fick koden till vårt trådlösa nät. De kopplade upp sig. De skulle på bröllop i spelet. Min svåger hade varit uppe hela natten, för att samla och leta. Efter en bröllopspresent. Det var tydligen dans på festen. Jag som tyckte att Diablo II en gång drog ner mig i avgrunden.
Någon dag började det, jag läste om Skyrim. Jag visste att det skulle förtrolla mig. Att någon kommer till level 9 när han spelar som pacifist berättar lite om möjligheterna i spelet. Rösterna i mitt huvud bönade om att få köpa det, men det skulle vara ett allt för högt spel. Jag var rädd att det skulle bli ett svart hål som sög åt sig all ledig tid. Skyrim kanske var som spelmännen jag inte borde lyssna på. Därför kändes det skönt när Erik sa att det inte var så bra. Men i nästa mening började han prata om Dark Souls. Lyriskt. Farligt.
Ett annat spel jag fick upp ögonen för var The Old Republic, men det var lättare att motstå. Precis som World of Warcraft är riskerna för stora att själen bara försvinner ner i spelet. Men att inte spela är bara den ena sidan av myntet. En gammal vän pratade en gång med någon som försökte få honom att lägga av med cigaretter.
”Har du tänkt på vad det kostar att röka? Om du inte hade rökt så hade du haft en miljon kronor.”
”Du har aldrig rökt, var är din miljon?” frågade rökaren.
När det gäller spel så är det tid man sparar, och jag tror poängen är att det inte räcker att spara tid. Jag måste göra något med tiden jag kunde ha lagt på spel. Att skriva fler noveller känns som en bra idé. Kanske skriva en bok. Skriva mer överhuvudtaget känns som ett ganska bekvämt nyårslöfte.
Jag är rädd för MMO:s i allmänhet och World of Warcraft i synnerhet.
Det har jag alltid varit. Det var min allra första spelkrönika:
”Våga vägra World of Warcraft
Någon gång i framtiden skulle de få bända bort mina fingrar från det nerslitna tangentbordet. Någon kommer att titta på min upprätta, stela gestalt och konstatera att jag varit död i flera dagar. Sen anländer en av galningarna från CSI och sågar upp min bröstkorg. Efter det pillar de förnumstigt på mina inälvor och konstaterar att dödsorsaken var att jag glömde att äta och sova och att mitt hjärta inte klarade trycket. Som den där killen i Japan som dog knall och fall på ett Internetkafé, jag läste om det i någon dagstidning trots att det säkert är en vandringsskröna som gått ut över hela världen. Men det är vad som skulle hända mig om jag föll för grupptrycket.”
http://www.kadooosch.se/2008/09/09/vaga-vagra-world-of-warcraft/