Spruckna Själar

Spruckna Själar är en novell av Jörgen Gavelin. Du kan även lyssna på den.

”Spegel, spegel på väggen där säg mig vem som vackrast i världen är?”

Lotten rättar till dräkten. Sjukhemmets obligatoriska ljusblå dräkt.
Hon drar handen genom sitt blonda hår för att få det slätt.
”Hm, inte så tokigt, Snygg klänning du har fröken” säger hon högt och ler mot spegeln.
Telefonen ringer i fikarummet. Hon skyndar sig dit och lyfter upp luren.
”Hej, det är Klara, du jag är ledsen men Kalle har precis kräkts så jag kan inte komma. Jag tror det är försent att ordna någon extra på så kort varsel. Klarar du dig själv i natt?”
”Tja, det borde gå, det är ju inte så många patienter på avdelningen just nu, så det funkar nog att vara ensam” svarar hon.
”Du är suverän Lotten, jag lovar att ställa upp för dig nästa gång.” Säger Klara och lägger på.
Lotten står med telefonen i handen. Strålande, en natt ensam. Inte för att hon är mörkrädd men en hel natt ensam är aldrig roligt. Hon tittar ut mot korridoren. Några få bordslampor kämpar för att lysa upp den färglösa väggen. Skenet från lamporna skapar mörka skuggor och den abstrakta konsten på väggen blir ännu mer abstrakt i lampskenet. De tomma stolarna förstärker nattens ödslighet och några trötta blommor kämpar för att skapa hemtrevnad på avdelningen. Den gamla spegeln med sin tjocka guldram hänger vid entrén. I över trettio år har den hängt på samma plats och fångat händelserna på avdelningen, leenden, ångesten, smärtan hos patienter, läkare och besökare. Den är en gåva från en tacksam glasmästare. Han visste att hans tid var inne och beslöt att skänka det vackraste han hade till den personal som varit hans stöd den sista tiden i hans liv. Det var en ståtlig spegel, praktfull, den kunde fånga in hel kropp och rama in den med sina tjocka guldramar. Många på avdelningen tycker spegelglaset är magiskt. Ger en känsla av något övernaturligt. Ryktet säger att den härstammar från Tyskland och överlevde både världskrig och nazister tills den hamnade på avdelningen.
Lotten förbereder sig för nattens första rond. Hon trivs med att jobba på nätterna. I början kändes det konstigt, att jobba när andra sover, sova när andra jobbar. Men det gav lite mer i plånboken och när hon vaknade vid lunchtid fick hon tid över att göra saker hon tidigare bara kunde drömma om. Efter skilsmässan kände hon att det var dags för förändring, så när de sökte sköterskor för nattpassen nappade hon direkt. Något hon inte ångrat. Lugnet på nätterna är precis det hon behöver. Efter det att hon kom på sin man som hon varit gift med i tjugo år med en annan kvinna hade hennes liv vänts upp och ner. Skilsmässan som följde hade varit slitsam med bråk, terapisamtal, försoning och mera bråk. Nätternas lugn känns därför som det som det hon behöver för att hitta sig själv igen. Fyrtio fyra år och inga barn. Många i hennes situation skulle bli stressade, men inte Lotten. Varför skaffa barn till världen, när man knappt kan ta hand om sig själv resonerade hon och med tanke på hennes mans svek var hon tacksam att de inte skaffat några arvingar.
Fast än klockan bara är nio på kvällen sover många patienter. De har inte mycket annat att göra. Sova, vila, vänta. Vänta på att få komma hem. Vänta på att någon skall komma och hälsa på, vänta på att doktorn ska säga, ”ser bra ut”. Lotten tar pärmen med patientuppgifterna under armen och börjar sitt pass.

Spegeln betraktar Lotten där hon går i korridoren. Fångar hennes rörelser som om den vill gripa tag i henne. Omedveten om spegelns intresse går Lotten in till första patienten för natten.
Lotten tittar i pärmen. Gustaf, åttiofem år. Inga anteckningar. Inga nya sjukdomar. Skönt. Hon sätter sig på en stol bredvid hans säng. Beundrar honom där han ligger och sover. Med en mjuk rörelse stryker hon hans kind och tänker på allt han måste ha gått igenom. Hans barn och barnbarn kommer ibland och hälsar på, men allt för sällan, inte så ofta som de borde göra enligt henne. Han brukar stolt berätta om dem och speciellt när de varit på besök. Bara genom att studera hans ansiktsuttryck kan hon avgöra om de varit och hälsat på. Det ser då rofyllt och avslappnat ut. Gustaf får henne att tänka på sin egen morfar. Hon var bara tolv år när han gick bort, men hon kommer ihåg honom som varm och generös, precis som en morfar skall vara. Han hade alltid en påse med mintgodis som han tog fram när hon kom på besök.
”Vill du han en mintkaramell, ta så många du vill.” Brukade han säga och höll fram en påse Marianne. Ibland köper hon en påse i ett försök att få tillbaka känsla hon alltid fick när hon träffade honom. Hon kommer fortfarande ihåg smärtan hon upplevde när hon fick beskedet om hans bortgång. Det tog lång tid för henne att sörja. Hon vet egentligen inte om hon sörjt klart. Hon reser sig upp från stolen och lämnar Gustaf som sover fridfullt.

När hon lämnar Gustafs rum hör hon en röst fylld med ångest som bryter nattens tystnad.
”Nej, jag vill inte”. Lotten hör att det kommer från Astrids rum.
”Nej, jag vill inte”. Rösten låter förtvivlad.
Lotten går med snabba steg till Astrids rum. Astrid som är över åttio år har varit på Sjukhemmet i två veckor. Hennes barn orkar inte längre ta hand om henne. De är oroliga för hennes hälsa. Hon har blivit senil och pratar om röster som talar till henne. Röster som bara hon hör. När Lotten kommer in i rummet ser hon Astrid sitta upp i sängen. Sängbordslampan lyser upp hennes skräckslagna ansikte.
”Men Astrid hur är det fatt” Säger Lotten med en mjuk röst och går fram till hennes säng.
”Jag vill inte”
”Vad är det du inte vill?” Bara inte de andra patienterna nu vaknar, tänker hon och tar Astrids händer i sina för att försöka lugna henne.
”De säger åt mig att förstöra spegeln” Astrid stirrar på henne med uppspärrade ögon.
”Vilka är det som säger åt dig?” Frågar Lotten försiktigt.
”Rösterna” Säger Astrid nu i ett lägre tonfall.
”Men varför vill de att du skall slå sönder spegeln?”
”För den är ond”
Lotten gör sitt bästa för att hennes röst skall låta lugn och förtroendeingivande.
”Det är klart att du inte skall slå sönder spegeln, Astrid.”
”Jag vill inte, men rösterna säger att de är rädda för spegeln och därför måste jag”
”Astrid, du gör helt rätt i att inte slå sönder spegeln och jag tror att Astrid nog ska försöka sova nu”
Hon märker på Astrid ansikte att hon börjar slappna av.
Skönt hinner hon tänka innan ett fruktansvärt oljud får henne att hoppa till. Lotten springer ut i korridoren. Mannen tittar på henne med en blick som utstrålar vrede. Kroppshållningen liknar en rasande babian som hon sett på tv. Det lilla håret han har kvar på huvudet står ut åt alla håll och förstärker hans galna intryck. I högra handen håller han en stol. Mannen heter Ernst och är i samma ålder som Gustaf. Inte alls lika mjuk och trevlig som honom, utan en bullrig och elak gubbe som Lotten aldrig gillat. Han har heller aldrig gillat henne vilket han ofta poängterat, därför var hon alltid tacksam de gånger han sov när hon kom till jobbet.
”Kan hon vara tyst nu, vi försöker sova” mullrar det från hans röst.
”Men Gud vad har du gjort” Lotten ser förtvivlat på allt glassplitter på golvet. Guldramen hänger ensam kvar på väggen, där spegelglaset ska sitta ekar ett tomt svart hål.
”Du ska inte tro att det är första gången hon tjatar om den jävla spegeln. Enda sen första gången hon kom hit har hon surrat om sina jävla röster och om den jävla spegeln.” Han ställer ned stolen och går med bestämda steg till sitt rum. När han går förbi henne stöter han till henne så att hon nästan ramlar.
Hon kan inte tro det är sant. Spegeln som alla på avdelningen var så stolta över. Värd en förmögenhet. Ledningen hade till och med funderat på att sälja den för att få in pengar till Sjukhemmet, men personalen hade protesterat. Den var deras klenod och skulle inte säljas. Nu låg den i tusen bitar på golvet. Lotten förstår genast att hon kommer att utses som syndabock av dagpersonalen. Det är hennes ansvar att hålla koll på patienterna och hur svårt kan det vara, sovande patienter. Hon hämtar en sopskyffel och städar undan glaset. Fan att inte Klara var här tänker hon, första gången hon är ensam på avdelningen och då händer detta.
Hon avbryter sopandet när hör ett snyftande hon från Astrids rum . Jag orkar inte med här, suckar hon och ställer undan skyffeln och går in till Astrid.
När hon kommer in i rummet sitter Astrid upprätt i sängen. Hon håller krampaktigt i täcket som om det skall skydda henne mot något.
”Men Astrid vad är det nu då? Är inte rösterna nöjda nu när spegeln är sönder?”
Irritationen hon nu känner gör att hon har svårt att hålla sin röst lugn.
”De ljög bara, de är onda. Det var det här de ville. Jag förstod det, det var därför jag inte ville göra som de sa.”
Det här kan inte vara sant, tänker Lotten och kämpar för att inte få ett utbrott.
”Ok, Astrid, men nu måste du faktiskt lägga dig ned och sova. Dina barn kommer imorgon och då måste du vara utvilad.”
”Vi kommer aldrig att få sova i natt. Det är nu de kommer.” Säger hon med en skräckfylld röst.
”Vilka är det som ska komma?” frågar Lotten uppgivet.
”De vilsna, de som inte vill lämna oss.”
”Ok, men det kanske blir trevligt med lite sällskap” häver hon ur sig men inser snabbt hur dumt det lät.
”Du är som alla andra.” säger Astrid bittert vänder sig om i sängen.
”Det var dumt sagt av mig”. Astrid svarar inte. Lotten förstår att det inte är lönt att fortsätta.
Hon går ut ur rummet. Från Ernst rum hör hon nu snarkningar. Höga och ljudliga. Det gör henne irriterad. Hon får lust att gå in och väcka honom, säga åt honom att vara tyst för att han väcker de andra. Hon skulle vilja ge igen på något sätt för att han satt henne i så taskig sits. Men det är nog bäst att inte väcka björnen som sover, tänker hon. Men när han vaknar då ska han få veta vad hon känner.
Efter en snabb titt in i alla rum konstaterar hon att alla sover trots allt oväsen. Tänk om man kunde ha en sådan sömn, tänker hon. Men Astrid sover inte, hon ligger på sidan i sängen inrullad i täcket och stirrar in i väggen, livrädd.

Lotten går till fikarummet. Hon bestämmer sig att ta hand om resterande del av sopandet efter en kopp kaffe. En stor kopp är precis vad hon behöver nu. Vilken natt, vad tog det åt Ernst, att han är tokig har hon alltid tyckt, men i natt tog han priset. Medan hon häller upp kaffet, känner hon hur en svag vind smyger längs hennes nacke. Hon ryser till av obehag samtidigt som hon reflexmässigt lyfter handen och stryker sig bakom nacken. Hon sätter sig på en stol, njuter av det varma kaffet. Fikarummet är lika vitt och kalt som den övriga inredningen på avdelningen. Lite färg skulle inte skada, tänker hon. Varför måste alla offentliga platser vara så bleka och trista och total avsaknad av något så enkelt som lite färg. Återigen känner hon ett kallt vinddrag, denna gång smyger det längs hennes hand.
”vilket fönster står öppet nu då.” säger hon högt för sig själv och ställer ned kaffekoppen på bordet.
Ska jag börja prata med mig sig själv nu också, tänker hon. Lite trevligare än att prata med Astrid i och för sig. Undrar vad de kommer säga när de ser spegeln. En gammal jävla spegel. Hon har alltid tyckt den varit lite obehaglig där den hängt på väggen och stirrat på henne när hon gått i korridoren. Hon har aldrig förstått de övrigas förtjusning och nu ska hon dessutom bli syndabock fast hon är oskyldig.
Tystnaden bryts av en duns i korridoren. Hon går ut från fikarummet och får då syn på tavlan som föreställer en tecknad människokropp ligga på golvet. Märkligt. Jag får kolla över alla fönster, tänker hon. Det måste vara draget från ett öppet fönster som gjorde det.
Hon går genom rum för rum och kontrollerar noga, men alla fönster är stängda. När hon kommer in i Astrid rum, hör hon mummel från sängen. Kan inte människan somna någon gång, suckar hon för själv.
”Men Astrid har du inte somnat”
”men ser du inte, de har kommit” viskar Astrid som om någon försökte tjuvlyssna på samtalet.
”Men varför viskar du? det är inga andra än vi här” Säger Lotten och märker hur hon själv antagit ett viskande tonläge.
I samma ögonblick hör hon ett knarrande ljud utanför Astrids rum. Hon går ut från rummet. Det är tomt. Hon blir stående en stund och betraktar den tomma mörka korridoren. Skuggorna från lampskenet känns levande och skrämmer henne. Vad är det som händer, hinner hon tänka innan ett kallt vinddrag smeker hennes rygg och får hennes nackhår att resa sig. Hon vänder sig snabbt om och hennes blick fastnar på den förstörda spegeln. ”Det är nu de kommer” Astrids skräckfyllda röst ekar i hennes huvud och får hennes hjärta att pumpa snabbare. Mörkret omfamnar henne, vill dra in henne i spegeln. Med försiktiga steg går hon in till Gustaf rum. Han sover. Den andra sängen i rummet står tom men är färdigbäddad i väntan på en ny patient. Precis när hon skall vända sig om hör hon Gustaf säga.
”Är du orolig”
Han har öppnat ögonen och tittar på henne.
”Det är nog de vanliga nattspökena bara” säger hon i ett försök att skämta bort sin egen rädsla.
”Om du vill kan jag sitta uppe en stund med dig?” säger han med en mild stämma.
”Du är snäll du, men jag klarar mig. Sov du. Du behöver all sömn du kan få.”
Hon går fram till honom och stryker honom varsamt på kinden. Då tittar han upp mot henne och ler, hans varma leende får henne att må bättre. Gör att hon inte känner sig så ensam längre.
Då ser hon i ögonvrån hur något rör sig i den andra sängen. Det hårt spända överkastet sjunker ned i en mjuk rörelse, som om någon osynlig kropp lägger sig ner i sängen. Hennes hand stelnar vid Gustafs ansikte. Känner hur hon vill skrika. Istället viskar hon.
”Du, kanske vill ta en kopp kaffe med mig?”
Gustaf reser sig sakta upp från sängen med hennes hjälp. Hennes blick vandrar till den andra sängen. Inga fler rörelser, men känslan av att någon eller något ligger där släpper inte hennes tankar. Hon följer Gustaf till fikarummet.
”Men vad har hänt med spegeln” Han pekar mot spegeln och glaset som hon fortfarande inte sopat bort.
”Ernst fick ett utbrott och slog sönder den.” Säger hon.
”Hm, han är en knepig typ” säger han och skakar på huvudet.
”Tråkigt på en så fin spegel, men det går nog att sätta dit ett nytt spegelglas” fortsätter han.

Gustaf sätter sig vid bordet och ser på när Lotta tar fram en extra kopp till honom.
”Jag ska nog inte dricka kaffe då kan jag aldrig somna om igen så jag nöjer mig med ett glas mjölk. Det är bra för sömnen.” Säger han och ler mot henne.
Och jag kommer aldrig kunna somna, med eller utan mjölk, tänker Lotten som häller upp en kopp kaffe från termosen och ett glas mjölk till honom. De sitter tysta en stund och begrundar nattens lugn. Lotten kan inte släppa sin oro, men försöker se obesvärad ut inför Gustaf.
”När kommer dina barn och hälsar på nästa gång.” Hon gör ett försök att bryta sitt tankemönster.
”tja den som det visste. Ibland är det som om de glömt bort mig. Men det är väl så när man blir gammal. Förr så dög man. Nu är man bara en belastning.” Säger han och suckar djupt. Han tar en klunk mjölk. En vit liten mustasch bildas ovanför hans smala läppar. Lotten tänker att han skulle passat i mustasch. Då hör hon hur det låter som vattenkranen vrids på från en av toaletterna. Kanske någon av patienterna vaknat. Hon tittar på Gustaf för att se om han reagerat på ljudet, men han rör inte en min.
”Jag tyckte jag hörde något från toaletten. Kanske har någon vaknat, jag går dit och tittar till om någon behöver hjälp.” säger hon och ställer sig upp. Den halvtomma kaffekoppen ställer hon på diskbänken.
Gustaf bara nickar till svar. Sakta går hon mot toaletten. Knackar lite försiktigt på dörren.
”Hallå, vem är där?” inget svar. Hon känner på dörren som går upp. Det är tomt. I ögonvrån tycker hon sig se något röra sig längre bort i korridoren. När hon vänder sig om ser hon en skugga försvinna in i rummet bredvid Gustafs.
”Hej, är du vaken.” hon viskar högt för att inte väcka de sovande. Hon går iväg till rummet, men det är ingen där. Återigen känner hon en kall vind, nu mot hennes ansikte. Hennes puls ökar takten och hon känner hur hon får svårt att andas. Med snabba steg går hon tillbaka till Gustaf som nu druckit upp ur sitt glas.
Han ler mot henne, när hon kommer in i fikarummet.
”Men du ser orolig ut, har det hänt något?” frågar han med sin lugna stämma.
Hon vet inte ska svara utan att låta allt för nipprig.
”Jag vet inte, men det känns som det är någon här på avdelningen” fan vad dumt det låter, tänker hon.
”vill du att jag sitter uppe med dig en stund, så slipper vara ensam? frågar han och ser så henne.
Ja Snälla stanna uppe en stund till, tänker hon, men istället säger hon.
”nej då, jag klarar mig, även om det är väldigt trevligt att sitta och prata med dig”
”Ja, jag skall nog gå lägga mig nu, för nu kommer jag sova gott, men väck mig om du ångrar dig.”
Lotten följer honom till rummet. Med en snabb blick på den andra sängen konstaterar hon att den står orörd, inga främmande rörelser. Fortfarande uppskakad, men utan att visa det för Gustaf, hjälper hon honom till sängen och bäddar om honom. Sitter en stund och håller honom sällskap. Han somnar om. Hon går tillbaka till fikarummet. Taklamporna lyser upp rummet och ger en henne lite tröst. Hon byter ut kaffet i koppen som hunnit bli kallt. Sätter sig vid bordet. Tystnad. Det går några minuter, det känns som en evighet. Inga fler ljud. Hon slappnar av. Jobba natt kanske inte är hennes grej, hon börjar tvivla. Fan vad hon saknar en cigg just nu. Hon har inte rökt på fem år, inte ens skilsmässan fick henne att börja igen, men nu känner hon behovet av nikotinets lugnande effekt.
Hennes ögon fångar en rörelse i korridoren. En skugga. Den sveper långsamt förbi rummet. En mänsklig skugga, men ändå inte. Hon får vårt att andas, försöker sitta blixtstilla men kroppen vill något annat. Sekunderna, minuterna tickar sakta på. Hon rör sig försiktigt ut i korridoren. Där blir hon stående. Paralyserad. Tror inte på det hon ser. Skuggliknande människoskepnader sveper in i rummen där de gamla ligger. Inga ljud, inga hastiga rörelser. Hon vill springa in och väcka alla men skräcken inom henne hejdar henne. Hon vågar inte. Förstenad står hon och tittar på skådespelet och samtidigt som hon funderar på vad hon ska sig till. För att ta sig ut från avdelningen måste hon passera skepnaderna. Bakom henne i fikarummet finns ett litet städförråd hon bestämmer sig för att sakta ta sig dit och gömma sig. Hon öppnar dörren till förrådet, sätter sig i ett hörn och kurrar ihop sig, omfamnar benen med sina armar och försöker göra sig så liten som möjligt. Det är mörkt och tyst i förrådet, normalt skulle det skrämt henne, men nu är det precis det hon behöver. För nu vill hon varken se eller höra, hon vill bara att det skall bli dag och allt skall bli som vanligt igen.

”Vakna nu” Hon tittar upp mot ett ansikte. Det är Veronika. En av sköterskorna som ska påbörja dag passet.
Lotten känner hur kroppen värker när hon reser sig upp från golvet.
”Varför sitter du här och sover?” Veronika tittar frågande på henne.
”äh, äh” Är det enda hon får fram. Vad ska hon säga, att det varit spöken på avdelningen. Vad ska de tro?
”Varför är spegeln sönder?” Frågar nu Veronika med en liten vassare ton.
”Ernst blev galen och slog sönder den. Jag vet inte varför han gjorde det. Jag blev rädd och sprang hit och gömde mig för honom och till slut somnade jag. Han var helt galen, skrek, gormade och hotade mig, vad skulle jag ha gjort”
”Jobbade inte Klara?” Frågar hon med en anklagande ton.
”Nä, hon fick ta lov att ta hand om sin son, så jag tog passet själv”
”Du vet mycket väl att det är emot reglerna. Detta kommer att anmälas.”
Lotten går ut i korridoren. Spegeln hänger på väggen eller rättare sagt ramen hänger på väggen och påminner henne om nattens händelser. Någon har sopat undan glaset från golvet. Nu när hon tittar runt på avdelningen är allt som vanligt. En av sköterskorna blänger på henne, som för att visa vad hon tycker om nattens olycka. Ernst sitter på en stol och pratar med Gottfrid, en av de andra patienterna. Hon går fram till dem. Ernst tittar upp mot henne med ett leende.
”Men hej, hur är det fatt, du ser ut som du sett spöken” säger han
Hon blir ställd, en leende Ernst har hon aldrig tidigare sett.
”Du slog sönder spegeln i natt.” Är det enda hon får ur sig.
”Nä inte jag, jag har sovit som en stock hela natten. Hur kan du tro att det var jag?” Hans leende får det att vända sig i hennes mage.
”Men jag såg dig, du skrek åt mig och var galen. Du var arg på Astrid”
”hörde jag mitt namn”
Lotten vänder sig om. Bakom henne står Astrid med ett stort leende. Av den ångest hon visade under natten finns inga spår. Hon ser pigg och glad ut på ett sätt som Lotten aldrig tidigare sett. Hennes långa gråa hår som tidigare bara sett ovårdat ut är nu snyggt uppsatt i en liten knut.
”Nä inte är jag arg på Astrid, vem kan vara arg på henne” säger Ernst och blinkar åt Astrid.
”Astrid, du pratade om inre röster du hörde, kommer du ihåg det” Säger Lotten samtidigt som hon kan känna hur paniken växa inom henne.
”Inre röster, men det låter spännande. Vad skulle de sagt för trevligt till mig” säger Astrid utan att sluta le.
Lotten går till toaletten, sköljer ansiktet i vatten. Hon känner sig yr och vill kräkas. Håller jag på bli tokig tänker hon. När hon tittar upp ser hon Gustav stå i dörröppningen. Han tittar på henne med en blick som hon aldrig tidigare sett hos honom. Det är han men ändå inte.
”Tjena gumman” säger han och ler mot henne.
Hon blir mållös. Gustav hennes mysgubbe, mannen som hon alltid sett upp till, han som fått henne att minnas sin egen morfar. Var är han?
Hon rusar ut från avdelningen. Ut från Sjukhemmet. Bort från allt. Det vassa solljuset bländar hennes ögon när hon går ut genom ytterdörrarna. På marken ligger årets första snö som ett tunt täcke och vittnar om den kommande vintern. Inte förrän hon kommer till parkeringen stannar hon upp, drar ett djupt andetag och låter luften sakta strömma ut ur henne. Hon står alldeles stilla och ser på människorna som är på väg till och från Sjukhemmet. Allt är som vanligt. Nattens händelser är som en dröm hon aldrig upplevt. Hon går fram till sin röda Volvo som står inklämd mellan två stora stadsjeepar och öppnar dörren. Hon sätter sig i bilen utan att märka skuggan som följer henne.