Jag är faschinerad av hur städer lever. Hur de känns, när man tränger under den yta de först vänder mot besökaren. Hur deras personlighet förändras när du lär känna dem, hur andra lager tränger fram under ytan.
Till vardags spenderar jag en hel del tid med att tänka på Stockholm, dess historia och framtid. Tanken på staden som växt upp på hällarna som en gång steg ur vattnet griper mig. Vad betyder den ängslighet inför förändring som vi har idag – bevarar den omistliga värden, eller dömer den framtiden till förfall? Vill vi bo i ett museum?
Dagens post blir kort, för jag har en större stad att utforska idag. Jag sitter i ett rum på ett högt hotell av stål och glas. På min ena sida breder nybyggda kvarter ut sig, kontor i spännande design. Ibland häpnadsväckande, ibland bara ful. På andra sidan finns de evigt slitna låga byggnaderna i brunt tegel. Kontrasten är total. Men så är det i denna stad som upplevt imperier, både från utkanten och som dess centrum. Alla faser av dess historia syns, på gott och ont. Gamla misstag finns kvar, nya kommer till. Men den har liv, ett föränderligt ansikte.
Nu skall jag gå ut och gå vilse i den.