Vi har diskuterat estetik, Josef Frank eller inte. Ämnet är intressant när man petar i det. Det kan gälla så mycket mer; musik, litteratur, konst, arkitektur, kläder. Vad är det som gör att något talar till en? Den stora mängden går en förbi. Oberörd. Eller, i vissa speciella fall, en känsla av avsky och obehag. Vi var i London och i Oxford i helgen, utforskade små små bitar av städerna. I London förundrades vi över den blandning som bildar stadsbilden. Högt, lågt, gammalt och nytt. Till synes utan särskilt mycket respekt för vad som ligger runt omkring. Men ändå med en blandning som ofta blir bra. Staden är förvisso så stor att det det svårligen går att förstöra eller ta bort en viss epoks byggnader, i någon form av saneringsiver eller något liknande. Och på samma sätt tar det ett antal århundraden att få en blandning som, för mig, är tilltalande. Snyggt eller fult har inte så mycket med det att göra, det är en helhet som ska byggas som är större än de ingående delarna. Ett fult hus, tja, det kan fylla sin plats om omgiviningen är rätt. Det handlar inte om att lägga allt tillrätta. Då får vi en typ av stad som inte speglar den smältdegel som en storstad förhoppningvis är. För där får även det fula rum.
Jag har en viss insyn i hur det tänks i Stockholm, om visioner för Promenadstaden Om viljan att bevara det som är unikt för Stockholm. Det kan gälla utformning, byggnadshöjder och färgsättning för enskilda kvarter. Övergripande planer och struktur för ett detaljplanområde eller ett större planeringsområde. Och jag tycker att det råder en försiktighet som inte alltid är önskvärd. Att områden blir för homogena, som Hammarby Sjöstad, exempelvis. När nya områden exploateras har det hittills behållts väldigt lite av den befintliga bybyggelsen. Jag förstår de eknomiska argumenten för det, och att det momentant är billigare och enklare, men det gör att nya områden blir monotona. Även om de är ”fina”.
I Oxford var vi härnförda av den arkitetur som ekar från en svunnen tid.
Skulle det vara lika charmigt om man lät det nya komma in i Oxfords kärna? Visst finns det moderna hus men de dominerar inte. Hur Stockholm ska göra? Jag har inga svar men jag tycker att en blandning är bra, mest för att monokulutrer av allehanda slag blir tråkiga. Och en stad måste leva, den kan, i mitt tycke, inte förvandlas till en museeinrättning, där allt ska bevaras och där allt nytt förutsätts vara sämmre än det som är gammalt. Ens i Oxford.
Egentligen skulle den här blogposten handla om klänningar och kanske också om varför det är okej att hata Björn Afzelius låtar. Men jag tror jag får återkomma om det.
