Ett av de få pålitliga ögonvittnen som såg Stockholms Undergång var författaren Boel Bermann, medlem i skrivarkollektivet Fruktan, som i novellen ”De Vita” dokumenterar händelserna runt det hela.
Kort beskrivning ur novellen ”De Vita”:
”Han ber mig få ut honom från förvaringen. Hans ansikte har mer blå ådring nu, ett tunt nät över kinderna och pannan. Jag lägger handflatan mot glaset. Det är kallt, lika kallt som hans hud har varit de senaste veckorna. Jag säger att det är för sent, att jag inte kan få ut honom. Han börjar gråta. En torr, hulkande gråt utan tårar. Jag sitter med handflatan mot glaset och ser på honom, min frusna pojkvän. Jag fyller i blankett efter blankett. Något om ansvarsfrihet. Ett dokument om tystnadsplikt. Sedan ordnar vi en överföring av 30 000 kronor. Det är mycket pengar, men inte mer än vårt gemensamma sparkonto kan klara av. Jag är förvånad över att pengarna inte ens är en muta. Pengarna går direkt till brottsofferfonden. Det hela tar mindre än en dag. De behöver varje plats tillgänglig i häktet nu. Till att förvara alla de vita. Det är inte många som har någon som hämtar dem. De behöver utrymmet för alla de vita som ingen är beredd att betala för att få hem.”
