En fluga driver slött genom det skarpa solljuset som strömmar in genom torpets köksfönster. Den tycks halvdöd av värmen. För i det trånga köket eldas det så att vedspisen glöder och tickar. Doften av svedda tyger och jordkällare är tung. Det är kvavt. Trots spindelväven svärmar flugorna. Vissa större än andra; bromsar som lätt kan slita magnifika köttstycken från sina offer. Nu var tiden inne. Inbjudningar på tjockt, gräddvitt papper hade skickats ut. Varje person i Matklubben var omsorgsfullt utvald. Han hade använt otaliga timmar till att planera menyn in i minsta detalj. Maträtterna var anpassade efter varje offers kroppsförutsättningar. Ålder, fetthalt, muskulatur. Allt skulle framhävas. Som fitness för kossor. Jävla konsumenter som ständigt efterfrågade kravkött. Tröttsamt. Det var så mycket enklare att få fram bra kött med hjälp av steroider och antibiotika.
Nu visste varenda människa att fett var smakbärande. Om de skulle ha minsta chans att hålla situationen under kontroll måste de agera snabbt. Det handlade om att minimera skadan. Sprida kontra-propaganda. Dementera. I tidningar. På TV. På nätet. Innerst inne visste de ändå att det var för sent. De hade ätit människokött. De var kannibaler. Oavsett hur mycket de förnekade det, skulle de alltid minnas den kycklinglika smaken.
”Vad får jag nu då?” Frågar jag min vän efter att ha antagit och klarat vadet.
”Först rejält ont i magen, sedan kommer det att börja äta upp dig inifrån. Det får du.” svarar vännen.
I hans ögon ser jag hans tysta fråga, ”Kommer det att göra ont?”
Jag ler tillbaka mot honom, ser att det har börjat. Han kan inte höra mitt tysta svar, ”Det är det som är meningen.”
