Novellen Aldrig ensam är skriven av Boel Bermann.
Det fanns alltid där bakom henne. Hon kunde se det skymta i fönsterglaset. I skyltfönstret. I spegeln. Det fanns alltid med henne. Hon visste när det var nära. Det var en speciell stickande känsla. En skugga när hon stod mitt i solskenet. Som att någon drog ett kallt finger längst hela hennes ryggrad. Som en knivsudd som lätt smekte henne i nacken. När det kom för nära stelnade hon ofrivilligt. Slutade andas. Lyssnade efter ljudet från det, men det hördes aldrig. Ändå gjorde hon det. Lyssnade.
Ensam var det alltid värst. Då var det som att det smekte henne. Tryckte sig mot hennes kropp, lade sig i sked med henne så att det skulle vidröra så mycket av hennes hud som det kunde. Bland folk kunde hon, i korta stunder, glömma att tänka på det. Där det var trångt, mörkt och svettigt. Där sorlet var öronbedövande. Där musiken var hög. Där det inte fanns speglar eller reflekterande ytor.
[Läs mer…] om Aldrig ensam
