Det börjar bli mörkt ute. Snart är det mer mörkt än ljust. Och med det sämre sikt framåt på väg till och från jobbet. Periferin försvinner. Det tar längre tid att se vad som kommer emot en. Det är läskigt. Men sen är det ändå alltid bara någon man, eller kvinna, på en annan cykel på väg till ett annat jobb. Eller skola. Mörkret är som skräckfilmerna såklart. Ofta superläskigt innan man ser monstret. Eller spöket. När man väl får det visuellt, då släpper allt och man kan istället försöka njuta av vad det filmen bjuder på i övrigt. Fin bildproduktion kanske.
Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck
Footer
Prenumerera på Fruktan
