Den tunna ytan av solidaritet vi delade splittrades så oerhört snabbt
Den globala ekonomiska krisen gjorde oss människor omänskliga
Bristen på resurser gjorde oss till vilddjur
Den röda pesten förvärrade vansinnet
Blod ur alla kroppsöppningar
Kroppar täckte marken
Alla tog vad de kunde få
Alla dödade för att inte dö
Världskriget tog sin början
Svampmolnen tornade upp sig
En värld flydde utan någonstans att fly
När allt var över var jorden stilla
Motorvägarna var gravfält
Städerna var kyrkogårdar
Spillror överlevde, sådana som jag
Förvridna avbilder, muterade missfoster
Jag blev en mutant som alla andra
Ingen var längre som någon annan
Vi som finns kvar gömmer oss i Arken
Kanske finns det andra därute
Jag vet inte, vi lever isolerade
Jag lämnar aldrig arken
Jag vill inte tas av rötan
Den som har är en måltavla
Det är ett hårt liv jag lever
Vill kunna skratta åt eländet
Dagar fyllda av hunger och törst
Inga resurser kvar i Arken nu
Allt ruttnar av ålder och av rötan
Kämpar för att hålla hoppet vid liv
Vill inte dö, jag är inte redo än
Har inget val längre
Måste ge mig ut
En ny tid börjar nu
Omstart eller slutet
År noll
framtid
Skolning
Skolning är resultatet av en kort skrivövning av Boel Bermann.
Det är som att långsamt färdas ner i en modern pyramid, sten och betong trycker på från alla sidor. Hårt och oförsonligt, men samtidigt hemlighetsfullt. De vuxna människor som rör sig i byggnaden pratar med viskande, självutplånande röster. Som att de saknar tillåtelse att vistas i lokalen. Betongväggarna är täckta av inglasad text, informativa instruktioner och regler som måste följas som regelbundet byts ut. Barnen beter sig annorlunda, de yngsta som inte har lärt sig än. De springer mellan texterna och dataskärmarna, för händerna över de enorma touchscreens som täcker varje upptänklig yta. De försöker nå högre, försöker få fram nya bilder att framträda. Som om lokalen är deras privata lekstuga, inte deras kommande indoktrineringsskola. Jag sätter mig på en av betongbänkarna och sluter ögonen. Låter sinnet fyllas av barnens ljusa röster studsa mellan de kala väggarna och hör hur de bildar en näst intill sakral kör tack vare den obönhörliga akustiken. Som att lyssna på det förflutna en kort stund, innan arbetet kallar. Innan jag förvandlas till den som tar nyfikenheten ifrån dem.
Smog
Smog är resultatet av en kort skrivövning av Boel Bermann.
Ser staden breda ut sig nedanför skrapans fönster. En siluett av olikfärgade ljus och farkoster i rörelse som en stjärnhimmel i kaos. Det är inte ett svart mörker, det är den vanliga gråsvarta dimman av smog som täcker himlen. Skrapan är inte tillräckligt hög för att passera gränsen, dimman sveper runt glasen som älvdans på hög höjd, trycker sig mot byggnaden och letar efter springor för att ta sig in. Jag föredrar natten framför dagen. I dagsljus syns smogen mer, den filtrerar solljuset som vi törstar efter och förvandlar allt till grå och urblekt socialrealism. Inte ens på de molnfria dagarna går det att se solen längre, mer än en ljus cirkel som avtecknar sig bakom den gråa himlen. Så långt har det gått. Världen är täckt av en grå smutshinna och vi har vant oss.
