kroppen

På 1990-talet hade mycket ny skräcklitteratur den mänskliga kroppen och jaget i fokus. Skräcken låg inombords, i oss själva eller människorna runt omkring oss. Jag vet inte om skräckförfattare just börjat läsa Sartre (”l’enfer, c’est les autres”), eller om det bara var en motreaktion mot allt större och mer komplexa artificiella mytologier och spektakulära monster. Men det var i alla fall väldigt vanligt med förstapersonsskildringar av krypande sjukdomar (mentala och fysiska) som erövrade berättaren, och ett frosseri i kroppens groteskerier. ”Exquisite Corpse”, någon?
Den typen av skräck har kanske blivit lite mindre prominent idag, men för mig lever den väldigt starkt. När jag skriver petar jag gärna på den där känslan av att bli förrådd av sin kropp eller sitt sinne; det där man litar allra mest implicit på. När det jag trodde var jag inte längre agerar som det brukar, vad jag kan jag då lita på? Är mina tankar mina? Automaton är väl det tydligaste exemplet av de noveller jag läst in här.
[Läs mer…] om Kroppskontakt