Jag ligger helt stilla i sängen och väntar på sömnen. Jag märker inte själv när jag passerar gränsen från vakenhet till sömn. I drömmen förändras ingenting.
Det är natt. Mörkt och tyst. Det enda ljus som finns i rummet är de argt lysande visarna på min alarmklocka. Det känns som att jag inte kan röra mig. Sakta slingrar sig täcket omkring mig. Klamrar sig tätt runt min kropp, hårdare och hårdare. Jag kan inte andas. Jag kvävs. Syretillförseln stryps.
Vaknar upp med ett ryck. Skrikande. Som alltid. Men jag har åtminstonet luft i mina lungor nog för att skrika. Täcket ligger i en svettig, intrasslad hög omkring mig. Jag tittar på klockan, det som kändes som minuter var timmar. Jag andas ut och kroppen slutar sakta darra. 
[Läs mer…] om Novell: Mardrömmen
