Utdrag ur skräckromanen DÄR UTE I MÖRKRET av Markus Sköld.
Ur romanen: Bergväggen
”Det började skymma när Angelica körde uppför den smala skogsvägen till foten av berget. Hon skulle kolla att vajrarna och fästena för morgondagens klättring satt ordentligt. Blotta tanken på en olycka gjorde att hon fick ont i magen. Ibland skrevs det om sådana olyckor i tidningarna. Varje gång kunde hon läsa mellan raderna att där fanns ett litet, gärna nystartat, företag, precis som hennes, som aldrig skulle få ett jobb igen. Dessutom behövde hon en anledning att slippa basta med killarna. Inte för att hon var blyg, men det kändes ändå inte rätt.
Vägen slutade med en liten vändplan som var för liten för att man skulle kunna vända utan att backa och ta om. Hon tog fram en ficklampa och låste bilen.
Vägen upp till bergväggen där de skulle klättra var inte mer än en stig. Hon hade gått vägen några gånger under den gångna veckan när hon förberett helgen men aldrig när det var så här mörkt.
Tankarna på renen från morgonen bubblade upp. Hon stannade och lyste med lampan omkring sig. Hon hade aldrig varit rädd för vilda djur men hon hade respekt för dem. Det var knappast det smartaste att traska omkring i skogen efter mörkrets inbrott om det nu fanns björn i närheten. En snabb koll bara, för att se att allt var säkrat, sedan skulle hon åka tillbaka. Hon rörde sig fortare uppför stigen.
Det luktade mossa och barr. Dagen hade varit varm, men så fort solen försvunnit märktes det att det inte fanns någon sommarvärme kvar i luften. Kombinationen av skogsdoft och kyla förstärkte känslan av höst. Det fanns två saker hon behövde kontrollera. Först, toppsäkringen på den klippa där de skulle klättra och sedan två vajrar som hon spänt över en ravin högre upp på berget. Hon bestämde sig för att strunta i vajrarna. Björnar var inte det enda att oroa sig för. Att klättra i mörkret kunde vara precis lika farligt.
Vid klippväggen fanns en liten, brant stig som gick runt klippan hela vägen till toppen där säkringen satt. Skogen var overkligt tyst. På dagarna hördes alltid någon fågel eller smådjur som prasslade i buskarna. Nu var det dött.
Hon följde stigen upp till toppen. Klippväggen var tio meter hög och hade bra grepp för klättring. Hon hittade säkringen och drog lite i den för att testa att den satt ordentligt. Det gick inte att rubba den.
Hon ställde sig upp och borstade händerna mot låren. Det var nästan två kilometer till byn, men ljusen i fönstren syntes tydligt. Kanske hon borde släpa med sig grabbarna upp hit på söndag, när det var lyskväll. Utsikten var fantastisk redan nu, men med marschaller och levande ljus i varje hus skulle utsikten bli spektakulär.
Berget fortsatte uppåt bakom henne, men inte lika brant som klippväggen utan mer som en skogsbacke. För att nå den högsta toppen fick man promenera ytterligare en kilometer. Det var där vajrarna satt för övergången. Hon lutade händerna mot knäna och spanade uppåt berget. Det blev mörkare för varje minut som gick. Snart skulle hon inte se var hon satte fötterna.
Det knakade en bit bort i skogen. Hon vände sig mot ljudet medan minnet av renen som slitits in i buskaget dök upp i huvudet. Hon skyndade sig ner för den branta stigen. När hon kom ner till klippans fot stannade hon och lyssnade igen. Ingenting. Hon andades djupt, slickade sig om läpparna och fortsatte långsamt ner för stigen mot bilen. Då hörde hon ett nytt knakande. Det lät som om det kom snett framifrån. Förra gången kom det bakifrån. Hon stannade igen. Hjärtat bultade. Hon släckte ficklampan. Den förstörde hennes mörkersyn. Hon blundade så länge hon vågade för att snabbare vänja ögonen vid mörkret.
Hennes erfarenhet sa till henne att ge ljud ifrån sig för att skrämma bort vilda djur, men magkänslan sa något annat. Det här djuret skulle inte blir skrämt. Hon öppnade ögonen igen. Stjärnorna och månen gav ett svagt ljus ifrån sig, men det var tätt mellan träden och ljuset kunde inte tränga ner till marken. Hon hörde knakandet igen.
Den cirklar runt mig.
Hon satte sig på huk och höll andan. Det fanns ett litet buskage alldeles intill stigen och hon tog ett hukande steg in bland buskarna så tyst hon kunde. Ett dovt morrande hördes en bit in bland träden. Med uppspärrade ögon vred hon långsamt huvudet i riktning mot ljudet. Någonting rörde sig bland träden. Hon kunde inte se vad det var, men det tycktes gå på två ben. Var det en människa? Nej, det var mycket större än så. Varelsen passerade mellan träden med krökt rygg ungefär tio meter från stigen där Angelica satt. Konturen av tovig päls stack ut från ryggen.
Hon försökte blunda men kunde inte, vågade inte sluta ögonen. Angelica hade stått öga mot öga med vilda lejon, paddlat kanot i krokodilfyllda floder i Australien och mjölkat världens giftigaste ormar på gift. Hon var inte rädd för farliga djur. Men den här varelsen rörde sig annorlunda. Det här var inget vanligt djur. Knakandet hördes igen. Varelsen fortsatte cirkla runt henne.
Hon måste göra något. Försöka fly, men skulle hon hinna undan till fots? Ett morrande igen. Den här gången väldigt nära, kanske bara fem meter ifrån henne. Det följdes av ett högt sniffande. Varelsen försökte få korn på henne. Angelica vände sig långsamt mot den. Hon ville se vad det var för något. Den stod där, delvis dold av skuggor, bara fem meter ifrån henne och vädrade. Hon kunde se att den gick på två ben och hade öron som stack upp ovanför huvudet. Var det en björn ändå? Plötsligt vände sig varelsen om och sprang iväg på fyra ben. Den lufsade inte som en björn. Mer graciöst, som en hund.
Hon satt kvar i busken med handen för munnen och vågade knappt andas. Någonting hördes på avstånd. Någon som sjöng eller pratade. Hon reste sig upp till hälften och öppnade munnen för att skrika ut en varning, men hejdade sig. Vågade inte. Varelsen fanns kvar där ute.
Ett hjärtskärande skrik skar genom skogen. Angelica sprang. Hon snubblade över en rot och rullade några meter, men tog sig upp på fötter i slutet av rullningen och fortsatte ned mot bilen. Kvistar piskade henne över ansiktet.”
Skräckromanen Där ute i mörkret av Markus Sköld finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Läs den här:
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/764979-Där-ute-i-mörkret
Bookbeat: https://www.bookbeat.se/bok/dar-ute-i-morkret-117076
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/bok/dar-ute-i-morkret-9789198411812
Om författaren Markus Sköld:
Markus Sköld, bosatt i Stockholm, debuterade som författare med skräckromanen Där ute i mörkret. Debuten följdes upp med den kritikerrosade skräckromanen Kalldrag och han är nu aktuell med romanen Skuggfödd.
Han har också skrivit för ljud och har då medverkat i Creepypodden med novellen Bäck-Anders Stuga och med skräckantologin Mörk Framtid för Storytel. Dessutom har han medverkat i ett antal utgivna novellantologier, däribland Zonen vi ärvde, På denna grund, 13 svarta sagor om superskurkar, 13 svarta sagor om superhjältar, Maskinblod 2, Maskinblod 3 och Mörkerseende.
Vid sidan av skrivandet hörs han regelbundet i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är medlem i författarkollektivet Fruktan.
Twitter: http://twitter.com/mskold
Instagram: http://instagram.com/markusskold
Facebook: www.facebook.com/MarkusSkoldAuthor
