Novell av Andreas Rosell. Novellen är på 4017 ord.
Det nya köttet
Tidigare
Det började med vädret. Enorma och långvariga skyfall. Inte som det där klassiska ösregnet som alltid överraskar och kan få vem som helst att fly in på okänd mark. Nej, det här vädret såg vi komma på långt håll, sakta rörande och direkt mot oss. Vi visste hela tiden att vi skulle hinna springa iväg. Hinna stänga av i tid. Så vi fortsatte med det vi höll på med och runt omkring oss satte rekordstormar och temperaturextremer avtryck. Sakta blev det onaturliga naturligt beteende. När vi var för upptagna med att bråka med varandra om vems fel det var, vårt eget eller ett naturens nyck, kom översvämningarna in. Och där det inte var metervis med vatten var det torrt som ökensand. Blodregnen kunde ligga i flera dagar över Sverige. I hatthyllorna runt om i landet låg inte längre bara paraplyer, där hängde också en ansiktsmask för alla i familjen. Allt skruvades upp och en dag fann vi oss mitt i det. Som vanligt var det någon med en kalkylator som upptäckte att något verkligen var fel, på riktigt. Kostnaderna för att återställa städerna gång på gång var alldeles för höga. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Det slutade att diskuteras och börjades agera.
Fem dagar kvar
Utanför dörren står äntligen den nya leveransen av kött. Tillräckligt för att täcka hela veckans behov. Det här var det absolut sämsta köttet jag kunde få tag på. Det var uteslutande rester och fula delar från misslyckade batchar labbkött. Delar som inte ens var värda att mala ner som mat för stadens husdjur. Men köttet var inte till mig, det var till vännerna i källaren. För visst hade jag fått dem till att bli vänner. Som en husse och hans hundar i alla fall. Jag hade siktat på att få en någorlunda bra domesticering av dem, osäker från början på om det ens var möjligt. Osäker på vad dem skulle bli i slutändan. Den dagen jag upptäckte att ingenting av det dem en gång var fanns kvar, och så långt trodde jag inte att jag skulle komma, klev relationen mellan oss över i något annat. Jag hatar dem fortfarande, det var det ingen tvekan om, men dem var mina nu. Helt och hållet. Jag kan se något annat i deras ögon. Något jag gillar. Och det något har fört oss samman.
[Läs mer…] om Det nya köttet
