Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck
Jag gick förbi en begravningsbyrå häromdagen.
Jag har passerat där hundratals gånger och aldrig noterat namnet.
Men av någon outgrundlig anledning registrerade min hjärna det nu.
Aniara.
Det är ett fantastiskt namn.
Om jag får välja vill jag nog inte till himlen när jag dör.
Det är alldeles för nära.
Jag vill längre bort än så.
Jag skulle susa genom rymden utan riktning eller mål.
Lägg till mig på passagerarlistan, tack.
Jag har alltid varit besatt av rymden. Är egentligen inte säker på om det är på grund av alla böcker jag läst som har med rymden att göra, eller som jag letat efter rymd-relaterade böcker med mitt intresse i åtanke. Mörk materia, svarta hål, stjärnhimlen, nya planeter… det första jag gjorde när jag nu i veckan fick adoptera en iPhone var att leta upp alla rymd-relaterade appar jag kunde finna. Jag kan nu kolla hur solen mår, navigera efter stjärnorna samt kolla läget med Norrskenet i Kiruna.
Just nu när jag fastnat i Star Trek TOS är jag mer rymdig än någonsin. Efter att ha blivit introducerad för idéen tycker jag nu att det smartaste man någonsin kan göra är att skriva ”The Final Frontier” på mellanslags-tangenten. Men den här bloggposten handlar inte om rymden på det sättet… den handlar om xenomorpher; de läskigaste varelserna som vi någonsin kommit i kontakt med. Ja, kontakt. Tror ni mig inte? Det här blogginlägget återberättar i så fall historian om hur jag kom i närkontakt med en xenomorph och de hemska konsekvenserna…
”Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har detta redan inträffat.”
Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen
Rymden har en oerhört rogivande inverkan på mig. Det spelar ingen roll om jag tittar på Aliens, ligger på en gräsmatta och försöker se stjärnbilder eller hör en föreläsning av en av årets nobelpristagare som berättar för mig att universum har en accelererande expansion.
Det lugnar mig in i de innersta vråna av min själ att tänka på rymden.
För att det är så stort att det är obegripligt.
För att allt är okänt och outforskat och för att vi inte har den blekaste aning om vad som finns därute.
[Läs mer…] om Lugn som en filbunke i ett accelererande universum
