Novellen Apokalyps är skriven av Boel Bermann.
Jag ser ner i avgrunden där Kungsgatan en gång låg. Det förvånande var hur smal sprickan var och samtidigt så djup. Bara som att marken imploderade och vidgade sig under alla människor och bilar. Kaoset och rädslan, insikten att apokalypsen var här. Rasmassor av gatan och husen intill föll ner i tomheten, det finns inget kvar. Jag står på Nya Kungsbron som går rakt över öppningen, en populär plats att ta turistfotografier. Vid avgrunden. Jag set hur allt vatten väller ner i den till synes bottenlösa avgrunden. Det lugnande ner sig. Allt blev stilla igen.
Regnet och vattnet täcker hela staden idag förutom det här, som alla dagar. Efter att marken rämnade blev det stilla igen. Det var bara en enda spricka. Det var inte vår undergång. Avgrunden har till och med hjälpt staden på lång sikt, hjälper centrum att hålla vattennivån nere. Det är som att avgrunden är omättlig, som att den slukar vattenmassan och kräver mer. Jag känner hur regnet tynger ner kläderna och mina sneakers. Men jag ville känna det idag, ville slippa alla lager av regnrockar, paraplyer som skymmer himlen och gummistövlar som gör det så tungt att röra sig. Kläderna pressar sig mot min hud, stryker mitt hår mot huvudet, smetar ut mascaran och kajalen som krigsmålning.
