sidospår

Nej, det här är inte ett skamlöst försök att locka fler läsare till bloggen genom att diskutera intimrakningens väl och ve, utan spretig handlingen i en bok får vara. Det började, som de flesta intressanta tankar, med en observation av något avvikande. Andras åsikters avvikande från mina egna, närmare bestämt. Jag slöläste några filrecensioner på imdb (i syfte att få upp blodtrycket och möjligen tillskansa mig lite mer triviakunskaper att plocka fram när folk som minst anar det (och ännu mindre bryr sig)). Jag noterade då att för tre filmer i rad så beklagade sig folk över onödiga sekvenser i filmen. Scener som inte leder till något, dialog som inte för handlingen framåt, etc. I samtliga fall rörde det sig om scener som jag själv tyckt varit bra. Men jag kunde alltså konstatera att många tycks vilja ha en vältrimmad handling, där allt onödigt skalats bort. Själv är jag tvärt om. (…måste…motstå…ordvits…om…”full buskis”…Gaah! Damn those göteborgska gener! *Ehrm*.) Jag stör mig snarare på de filmer där man så fort kameran stannar på ett objekt för ens en tiondels sekund (säg, en hund på ett romersk slagfält, eller så), så kan man sätta godtycklig kroppsdel i pant på att föremålet kommer att dyka upp igen och spela någon roll i handlingen. Oftast på ett förutsägbart sätt. Det är den enklaste, klumpigaste formen av plantering av en ”plot device”. Jag tycker att det uppenbara i det gör berättandet styltigt. Men tydligen finns det alltså människor som tycker att det är anatema att spendera tid på något som saknar vidare relevans.
[Läs mer…] om Trimmad eller vildvuxen?