Novellen Orangeriet är skriven av Boel Bermann.
Kjolarna trasslar ihop sig och jag tappar balansen i den smala metalltrappan. Jag faller. Jag kan falla. Har tränat fallteknik in i det oändliga. Känner de hårda trappstegen smälla in i kroppen, men skyddar huvudet och når golvet näst intill oskadad. Jag vet inte var han är, hur nära, hinner inte titta bakom mig. Har svårt att andas av den förbannade korsetten. Kan inte röra mig lika enkelt i den här munderingen. Kommer inte hinna undan.
Sliter av mig kjol-lagren och springer in i skuggorna, i ett av hörnen på orangeriet. Försöker lyssna, försöker höra var han är. Den fuktiga, varma luften gör det svårt att andas, jag är andfådd och kämpar för att återfå sin lugna andning, andas tyst och kurar ihop sig så att jag inte kan hittas. Imma täcker allt glas utåt, går inte ens att se ut genom den. Allt är täckt av kondens.
På benet sitter alla verktygen noga fastspända. Det borde göra mig lugnare, men just nu hjälper inte ens skalpellens kalla metall mot huden. [Läs mer…] om Orangeriet
