”Tapeten” är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.
Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.
Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.
