Hon ryggar tillbaka av hans uträckta armar. Bara tanken på att omfamnad av den där svettiga, trånsjuka mannen är nog för att göra henne helt kallsvettig. Hans ansikte får ett ledset uttryck, som en tjock hundvalp som sparkats av sin älskade matte. Hon kan så tydligt att han känner sig avfärdad av henne. Inte en bra början.
Hon har aldrig varit bra på att dölja sina känslor, allt står skrivet i ansiktet. Just nu önskar hon att hon hade kunnat dölja det bättre, i varje fall en aning. Eller kanske bara vara helt neutral, nollställd eller klädsamt generat ursäktande. För det mesta var hennes ilska och avsmak väldigt användbara. Men aldrig innan… det hela har börjat.
Men allt syns. Den skeptiska minen som gränsar till avsmak.
”Du förstår väl. Att jag måste vara försiktig?” säger hon och i rösten lyckas hon ändå låta milt ursäktande.
”Ja, jamen självklart. Man kan inte vara nog försiktig i dessa tider. Men jag har antikroppar. Jag har intyget med mig, testades idag.”
”Jag tror absolut inte att det är någon fara. Det handlar inte om det. Men för att vi ska kunna hantera det här mötet på ett bra sätt är det livsviktigt att vi inte har någon form av fysisk närkontakt utan handskar och munskydd.”
Hon förbannar sig mentalt. Varför tyckte hon att det var en bra idé att ha ett möte i verkliga livet? Varför hade hon inte hållit det hela digitalt och nöjt sig med en videochatt?
Men behovet är skriande. Han hade också varit väldigt positivt inställd till det hela, sagt att det absolut skulle bli bättre om de sågs på riktigt. Och det var ett synnerligen lukrativt avtal, det hela. Precis vad hon behövde. Och han.
Hon ser på honom. På den svettiga, lätt överviktige medelålders mannen i den skrynkliga kostymen som lägger ifrån sig portföljen i hallen på villan i Danderyd. Dags att börja arbeta.
”Ska vi gå upp till övervåningen?”
Han nickar energiskt, lite för snabbt och lite för mycket. Så inställsam, så exalterad. Hon vet inte om han spelar. Kanske, kanske inte.
”Gå i förväg du, jag kommer snart.”
Han rör sig trevande uppför trappan.
”Vill du att jag förbereder något inför det formella mötet?”
”Nej, det behövs inte. Jag tar hand om allt.”
Hon ser honom försvinna iväg uppåt till mötesrummet. Han borde hitta rätt fast han inte varit här förut. Alla andra dörrar är låsta, bara ett enda rum har öppen dörr.
Nu när hon har en stund för sig själv häller hon i sig den sista slatten kaffe som hon har i koppen. Sedan öppnar hon städskåpet och försöker hitta något användbart. Hon tar fram illgula gummihandskar, några klädnypor och den gamla mattpiskaren. Öppnar frysen och häller ner några isbitar i en plastpåse.
Hon känner en gnista tändas inombords. Det är som att hon startar upp efter att ha varit i viloläge det senaste halvåret. Gud vad hon har saknat det här. Hon har inte alla sina leksaker som hon brukar ha här hemma, men hon borde hämta de få som faktiskt är enkla att flytta i veckan. Isoleringen har hindrat henne från att roa sig på sin lekplats dit hon brukar ta de konsulter hon anlitar. De där extra konsulterna hon smygfakturerar på företaget under vaga beskrivningar.
Med hård röst ropar hon:
”Ta av dig skjortan och lägg dig på sängen.”
Hon undrar om han är en sådan där som skriker. Inombords är hon varm och kall samtidigt, det brusar i kroppen.
”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” ropar hon sedan, fast hon redan vet svaret. Definitivt klapp.
*
Novellen Handtag, famntag, klapp eller kyss av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Skrivövning med Fruktan
Tema: Handtag, famntag, klapp eller kyss
Tid: 15 minuter
Ord att inkludera (använd minst 6/12 ord): skeptisk, viloläge, trappa, svettig, skjorta, trånsjuk, klädnypa, lösningsmedel, kall, kaffe, grön, ilska
