Nu är det jul igen är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.
Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.
Det är vackert dekorerat som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.
Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.
Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.
