Jag var med i paneldebatten ”She saved the world. A lot.” på Monsters of Film där vi diskuterade kvinnor i skräckfilm och har inte kunnat sluta tänka på det. Så här är mina något fragmentariska tankar kring kvinnor och skräck. Det brukar ju sägas att skräck, tillsammans med både sci-fi och fantasy, brukar få ett uppsving när världen präglas av ekonomisk instabilitet och politisk turbulens. Med skräck går det ibland att se teman som återspeglar samhället. När samhällets rädslor förändras så förändras ofta skräcken också – vad vi ser som skrämmande.
Att exempelvis kvinnor syns mer och är bättre representerade både som hjälte och monster i alla de genres har ju att göra med att kvinnor tar mer plats och har mer inflytande idag. Så jag satt och funderade över om det faktiskt går att se trender, både för vad vi är rädda för och hur kvinnor framstår i skräckfilmer. Det är lite lösryckta funderingar, så ta det hela med en nypa salt.
Vänner och familj
Skräckfilm skapas ju i ett syfte – filmerna ska skrämma livet ur oss som publik. Vi älskar att placeras till gränsen av panik utan att egentligen behöver oroa oss för att vara i fara. Men det är intressant att se vad vi är mest rädda för. Att så många rysare är mer vardagliga idag och handlar om familj, barn och vänner istället för monster kanske säger att vi är mest rädda för att förlora vår trygghet och rädda för att folk omkring oss ska visa sig vara något annat än vi tror.
Det känns som att kvinnor får mest utrymme just nu inom drama/skräck genren med tema om familjer, barn och vänner. Där du ska känna dig mest trygg är du i störst fara.
(Ex American Horror Story, Stoker, The Conjuring, Carrie (Remake), Paranormal Activity, Dark Touch, We are what we are, American Mary, Would you rather, You´re next, All the boys love Mandy Lane. )