Jag har funderat på att låta bli men jag kan inte. Jag måste kommentera det nya tjej-legot, Lego friends. Jag läste Po Tidholms krönika och är osäker på vad jag tänker men jag måste skriva något.
Jag inser att det här blir personligt, kanske privat. Jag har en son som har ohemult stora mängder lego. Atlantis, Star wars, Powerminers, Dino och Lego City så klart. Just nu är han helt inne på Hero Factory. Innan lego hade han Duplo. Han har en syster, och jag en dotter. Hon leker med Duplo. Ibland. Hon fick “vanligt”, klassiskt “fint” lego i julas. Hon är inte ett dugg intresserad. Hon bläddrar i Legokatalogen ibland. När hon fick se “tjej-legot”, Lego Friends och “tjejduplot” var det första gången hon kommenterade att hon ville ha lego. Så ska hon få detta bakåtsträvande, tvivelaktiga, könsstereotypa lego i fyraårspresent? Hell yes.
Jag har lite mer förtroende för hennes förmågor än att jag tror att ett rosa lego kommer påveka henne menligt. Lika lite som jag tror att hennes rosa kläder påverkar henne menligt. Hon väljer sina kläder själv. Av någon anledning tror jag att det är viktigare än att hon har en tröja i en könsneutral färg som jag har bestämt. Det finns att välja på i garderoben. Tröjor, byxor, tajts, klänningar. Inte sällan har hon klänning, strumpbyxor och kjol. Bara för att vara på den säkra sidan.
Jag lekte med Barbie när jag var liten. Det jag minns bäst är att vi byggde enorma slott. Av pennor. Till Barbie. Och att Barbie hade stora mängder sex. Med Ken. Eller andra Barbies. Poängen är att Barbie var sekundär, det vi hittade på att hon gjorde var viktigare.
Min son gör Hero Factory böcker och har börjat intressera sig så smått för att rita (någon annan ska göra det men tidigare var också det ointressant). Jag tror det kommer vara samma sak för dottern, ett rosa tjej-lego kan ta hennes fantasi någon annanstans.
Jag tror att det är viktigare att man inte säger att åt den ena att hon ska vara försiktig när hon klättrar, hoppar eller springer samtidigt som man ger den andra instruktioner om hur den (eller kanske hen) ska göra.
Sedan kan man klättra i både Tingelingklänning och strupbyxor.

Medans jag skrivit det här har vi pratat lite. Jag tror jag har kommit på vad som stör mig. Det är värderingen i tjej- och flickprefixet. Att det, per se, skulle vara mindre värt en dito kill- och pojkprefix.
Jag skulle vilja att världen tänker lite mer som Andreas, som uttryckte det så här (den 8 mars). Idag tänker jag, liksom alla andra dagar, så här: Jag skiter i om du är man eller kvinna, vilken sexuell läggning du har, hur din hud ser ut, vilken klass du råkade födas in i eller vad du har byggt upp dig till. För mig är du som jag, en människa av jorden med liknande drömmar och mål. Det enda jag vill veta är om du är god eller ond. Typ.
