Novellutkastet Utan kraft är skrivet av Boel Bermann.
Golvet var isande kallt under honom när han vaknade. Blankslitet, kallt och glänsande. Han kände inte kylan, trots att hans andedräkt ångade. Rummet var bara några kvadratmeter stort och konstant ljust, trots att det inte fanns några fönster, bara raka stupande väggar som omgav honom. Temperaturen låg konstant på minus 30 Celsius.
Han såg knappt rummet längre, han hade varit innesluten där för länge och det fanns inte en spricka eller ett hörn han inte hade utforskat. Det fanns ingenting i rummet förutom han själv. Det var kliniskt rent, ljust och blankt av att hans bara fotsulor gått över golvet så många gånger att kvartsen blivit blanknött. Väggarna såg ut som grumlig is, som om havsvatten fixerats och frusits efter eoner av tid.
Det fanns inget av de som skulle ha funnits om han hade varit en vanlig person inlåst i en cell. Inget skräp, inget damm av mänskliga hudflagor, inga hårstrån som samlats. Det kom ingen vakt och gav honom mat några gånger om dagen och som sen hämtade resterna. Det fanns ingen toalett i ett hörn som luktade illa i ett hörn där han uträttade sina behov eftersom han inte hade några. Hans tillfångatagare hade inte bemödat sig med att ställa in en säng, eftersom han egentligen inte behövde sova.
Men han gjorde det ändå, försökte skapa och upprätthålla illusionen av en dygnsrytm som han gjort när han levt sitt vardagliga liv utanför cellen. Klamrade sig fast vid vardagsrutiner, utförde varje morgon ett träningspass som han inte behövde. Han pratade med sig själv en hel del. Trots att han visste att det inte var friskt. Inuti huvudet genomlevde han helt vardagliga arbetsdagar, bråkade med nyhetschefen, diskuterade nyheter med kollegorna i kaffepauserna och bokade fotograf till olika nyhetsknäck.
Trots att hans kropp knappt täcktes av de tunnslitna, trasiga kläderna behöll han dem fortfarande på sig som en påminnelse om sin egen mänsklighet. Färgen hade nästan försvunnit ur kläderna, det fanns bara en svag antydan i textilerna om färger som blått, rött och gult. Trasorna skulle inte sitta kvar länge till på hans kropp och var egentligen det enda som visade hur länge han hade varit där i sin kalla cell. Hans ansikte var blankt som om det var nyrakat, håret samma längd som alltid, kroppen var i god form. Den största svårigheten var hans konstanta trötthet. Varje muskel darrade som av träningsvärk konstrant 24 timmar om dygnet. Inombord skämtade han med sig själv att han led av vanliga människors influensa. Matt, svettig, illamående, febrig och trött. Varje dag. Han kunde inte minnas hur han levt utan smärtan och påfrestningen.
Den tanke som skrämde honom mest var allt det som skedde därutanför hans cell. Han undrade hur attentatet skett, om någon annan hade klarat av att stoppa det. Och om det inte hade stoppats, hur många miljoner människor hade dött för att han inte hade räckt till? Hans tillfångatagare borde vara döda sedan länge. Kanske hade de varit så oförsiktiga eller dumdristiga att de dött i sin egen ordnade katastrof. Kanske dog de av hög ålder. Han betvivlar att han någonsin kommer att få veta.
Större delen av dygnet gör han samma sak som han gjort tidigare. Han gnuggar med handflatorna mot det plats där kristallen i väggarna tycks vara tunnast i form av ett hål stort nog för honom att ta sig ut igenom. Han är en meter in genom väggen, nu måste han ligga på mage och gnugga inkrupen i hålet omgiven av det svagt gröna ljuset. Den där metern känns inte som mycket, men det har tagit lång tid och stor ansträngning. Om han hade varit annorlunda hade hans handflator varit nötta och hårda efter allt arbete, en gammal mans händer. Men hans händer ser nya ut, som de alltid gjort. Det kan ta 50 år att ta sig igenom resten av väggen, det kan ta 200 år. Han har ingen möjlighet att bedöma tjockleken.
Det enda han vet är att han kommer att komma ut ur sitt fängelse förr eller senare. Men han vågar inte tänka på det, vågar inte tänka på att alla han någonsin älskat är döda. Att världen utanför kan vara en död och öde plats täckt av radioaktivt nedfall. För honom finns bara den vita lilla cellen och ett hopp om att han kommer att komma ut. Hur lång tid det än tar.
