2012 är här och vi lever mitt i en science fiction värld. Det kanske inte alltid känns så till vardags. Man tänker inte så mycket på att fyraåringar idag förutsätter att allt har en pekskärm. Ett vardagsproblem idag är att 3G anslutningen kan vara för långsam när man åker tunnelbana. Det är lätt att glömma att man för 30 år sedan var förvisad till hallen om man ville prata i telefon.
Nu kan jag be min iPhone att göra saker åt mig, och det känns inte ens märkvärdigt. Snarare är man besviken för att funktionerna är rätt begränsade. Men idag har ändå artificiell intelligens fått en plats i vår vardag. Det visioner som Ray Kurzweil har om artificiell intelligens känns avlägsna. Men den konstgjorda Ramona som han har skapat blir bättre och bättre, prova att chatta med Ramona en stund. Det är inte i närheten av mänskligt, men det är bättre än vad man skulle kunna tro.
Vi hör mer och mer om robotar som får, och kommer få, en större plats i våra liv. De blir mer avancerade och några av dem ser mer mänskliga ut än många personer man ser på bussen en måndagsmorgon. Hur mänskligt kan man få AI att bli? I filmen Den 13:de våningen skapas ett virtuellt samhälle där de boende inte är medvetna att de är virtuella.
Den tekniska utvecklingen går snabbare och snabbare och vi kommer att se fler tekniska framsteg på 2010-talet än vad som gjordes på det tidigare decenniet. Vem vet var vi står om hundra år, eller om två hundra. Kanske kommer vi i framtiden att kunna skapa en helt artificiell värld, där de boende inte är medvetna om att de själva är konstgjorda. Personerna i denna värld kunde leva sina liv utan att någon gång inse att de egentligen inte fanns, att de bara levde i en avancerad dator. Det känns inte helt otänkbart att det skulle vara möjligt någon gång.
Problemet om man vill tro på den möjligheten, är att man inte kan kombinera den tron med tanken att det skulle vara en omöjlighet att vi själva lever i en artificiell värld skapad av någon annan. Att du och jag bara är ett experiment.
