Jag funderar ibland på varför jag skriver som jag gör. Ofta för att någon ställer en mer eller mindre rak fråga med den betydelsen, men på senare tid har jag funderat på det allt mer själv. Jag har insett att det är viktigt för mig att förstå hur jag skriver, vad som är viktigt för mig i en text, och varför. Jag har många tankar kring det, men har insett att jag har lättare att svara på vad jag inte gör. Jag är, exempelvis, inte intresserad av att förändra något stort, och heller egentligen inte så värst intresserad av att berätta en historia. Det kanske kan tyckas konstigt att någon som väljer att skriva noveller egentligen inte vill berätta något särskilt, men så är fallet för mig. Vad jag vill är att förmedla en känsla, att frammana något hos läsaren och transportera dem. Kanske förmedla en idé. Men inte berätta en historia.
Jag har sällan en klar idé när jag börjar skriva något om vad som skall hända, i alla fall inte i formen av en synopsis. Men jag har en väldigt tydlig, abstrakt bild av var jag vill att läsaren skall vara när de läser. Jag kan vilja placera dem på den där soldränka klippbranten ovanför ett bisarrt stadsgytter; i greppet av en längtan att följa tonerna i fjärran musik; i centrum av ett jag vars verklighetsuppfattning fragmenteras; eller på botten av mitt eget oändliga gruvschakt. Jag kan skriva bara för att nå den känslan.
Ofta har jag till min egen stora förvåning upptäckt efterhand att det faktiskt finns en historia att berätta där, och då så mycket bättre. Men det är känslan jag är ute efter. Det kan vara därför verklighetsförankring och realism är sällan skådade gäster i mina texter.
Min främsta måttstock för om något jag skriver är bra är om det är något jag själv skulle ha vilja läst. Det är långt ifrån alltid jag lyckas, men jag försöker.
Jag tror att jag kan spåra, historisk, vad som lett mig hit. Jag har ett par riktigt viktiga läsupplevelser i mitt liv, som har lett mitt läsande in på den bana den har tagit. Bilbo, högläst när jag var sju och hade påssjuka. Det susar i säven, samma år. Poes Sällsamma Berättelser (Niloes Klassikerserie), lånad i skolbiblioteket och läst på rasterna i tredje klass. Lovecrafts ”The Case of Charles Dexter Ward”, slumplånad på biblioteket ett par år senare. Dan Anderssons Svarta Ballader i tonåren. Det är de som format mig, mer än några andra böcker. Men jag tänker på en text, speciellt, som säger mycket om vad jag vill vara. Inte för att det nödvändigtvis är det bästa jag läst, men det är ändå väldigt talande för vad jag strävar efter. Det är ”The Strange High House in the Mist”.
Jag har, som sagt, varit Lovecraftian sedan mellanstadiet. Men ofta, när jag pratar om hans böcker med folk, så kan jag konstatera att även om de är beundrare, så beundrar de inte samma saker som jag gör. Hans överlastade språk är varken ett besvär eller en attraktion för mig. Mytoset är intressant, visst, men i sig inte vad jag går igång på. Utan det är känslan som han lyckades frammana då och då, i sina mest världsfrånvända texter. Jag älskar dreamlands (inget av de rollspelsäventyr jag skrev var komplett utan ett besök där), och hans undanglidande anspelningar på glömda, ickevärldsliga platser. The Strange High House in the Mist, är för mig det jag faschineras av hos Lovecraft, i koncentrat. Historien om en man som är fixerad vid ett ensligt hus i dimman, beläget högt över Kingsport. Som klättrar dit, tar sig in, och finner sig titta ut över kanten in i en främmande värld. Det är allt. Men det är fantastiskt.
Om jag en gång i min karriär skriver en textöppning som den nedan så kan jag vara nöjd.
In the morning mist comes up from the sea by the cliffs beyond Kingsport. White and feathery it comes from the deep to its brothers the clouds, full of dreams of dank pastures and caves of leviathan. And later, in still summer rains on the steep roofs of poets, the clouds scatter bits of those dreams, that men shall not live without rumour of old, strange secrets, and wonders that planets tell planets alone in the night. When tales fly thick in the grottoes of tritons, and conches in seaweed cities blow wild tunes learned from the Elder Ones, then great eager mists flock to heaven laden with lore, and oceanward eyes on the rocks see only a mystic whiteness, as if the cliff’s rim were the rim of all earth, and the solemn bells of buoys tolled free in the aether of faery.
Du ska få låna mitt ex av Dream quest to unknown Kadath – serieversionen. Den enda gången jag sett dreamlands fungera i bild. Händelsevis innehåller boken också en fantastisk version av Strange high ouse in the mist 🙂
Jag har tänkt mycket på mitt skrivande också. Försökt förstå varför jag har det språk jag har. Av alla de röster jag berättat historier med, vilken är egentligen min? Det är som någon typ av identites/medelålderskris fast… skrivande.
Jag har på sistone upplevt det paradoxala att jag skrivit en del berättelser där berättarrösten är väldigt mycket min egen, men jag skyggar för det. För ”så kan man ju inte skriva, det är ju banalt. Alla hör ju att det är Martin som pratar, vem vill läsa det?” Men jag tror att jag får tänka om. Kanske är det en tillgång att ha en röst som är distinkt jag?
Å andra sidan är det inget jag vill överanvända. Men någon gång, i alla fall. Skall bara hitta rätt historia för det.
I’ve always felt having your own voice was a huge strength. If just anybody could write your story, it wouldn’t really be ’your’ story anymore would it? ^^ If you naturally set it apart, that gets it as close as possible to the vision in your head, and that’s what sets the masterpieces apart. Ghost in the Shell would’ve just been another action movie if the creator hadn’t put a personal spin on it.
er not to spam your blog or anything /cough I just find this really interesting.
Well, that is just the thing that makes me waver about it. On one hand, I think the voice is distinct. Which is a good start, and certainly something I seek, since I agree with you that most all great works have that. But on the other hand, it sounds to me so very much like a somewhat arrogant, thirtysomething Swedish male with a penchant for bad jokes.
The ideal would be a voice that I feel fits the mood I want to convey, and which is unique, at the same time. But I guess that I shouldn’t fear jusing ”my” voice too much. After all, it is easy to write, and at least some people seem to enjoy it. Occasionally. =)
I find it helps to sit in the middle, to be ’you, as telling the story of this person.’ Show your character’s annoyance or gratitude, have it move as naturally as the fingers hitting the keys, but say it in a way only you can. If your character loves their car, show that in the imagery, paint the car as a character so it can be loved, but make sure it’s /your/ brush. You should be able to channel your world through yourself, like calling a ghost to speak through your mortal voicebox.
Kan det vara Jason Thompsons serier, månne? I så fall, gärna!
Now that I think about it, I think my greatest inspiration was the video games I’d watch my family play as a kid, particularly Parasite Eve and Symphony of the Night. There was something so surreal in the quiet disasters that seemed to play out in a vacuum, the way your character was alone surrounded not by explosions, but the quiet aftermath. Failure wouldn’t offer you some glorious, memorable death — you’d just bleed quietly in some back alley and the world would forget you.
From there, the first Kingdom Hearts added a bit more: the trippy-ass intro cinematic set the pace for most of my work, and the deep, personal philosophy hidden under it all is pretty much a requirement for me now xD
The scene of a quiet, forgotten death amidst the desolation of a densley populated city is something I’ve tried to write well many times. It is profoundly sad, in an eerie, appealing way.
For my own definition of ”appealing”, that is… =)
Haha, seconded. My childhood is defined by a scene in Parasite Eve where a rat’s jawbone grows explosively out of its face and its body mutates into a huge, bleeding pig-dog before it attacks you — ’creepiness’ can be really calming in an odd way.