[Fruktan – gemensam skrivövning: Världsväven]
Hennes mamma tittade på henne, skakade på huvudet.
”Du måste lära dig att ta hand om den ordentligt.”
Den svarta strängen syntes tydligen genom det vita bomullstyget i uniformen. Det var den som band henne till systemet. Kontrollerade hennes rörelser. En invävd, levande läk som gick rakt igenom tyget och kopplade in sig rakt i hennes hud. Det gick som en stöt genom henne när hon aktiverade den, en våg av illamående. Hon rusade in till badrummet, hulkade och spottade. Men det hjälpte inte. Smaken av syntet la sig som en hinna på tungan.
Fibrerna kommer alltid vara en del av henne nu. En del av flödet kändes vasst och argt, en annan underliggande ström kändes mjuk och slät. Plagget kommer vara en del av henne och hon kommer vara en del av hela världsväven från och med nu. Hon kände sig naken, utelämnad, trots att hon var påklädd och trots att hon och mamma var ensamma i sin lägenhetsenklav. Nu har hon blivit myndig, nu kommer hon alltid förväntas vara konstant uppkopplad genom sömmen. Uniformen smet sig runt hennes kropp, som ett lager av luft och energi. Hon föreställde sig att det var som att födas på nytt, att för första gången lämna den skyddande hinnan, se verkligheten och känna den kalla luften slå emot huden. Väven bredde ut sig framför henne, det var som att hon nästan kunde ta på den. Med trevande handrörelser började hon svipa sig igenom lagren. Varje nytt känslointryck var euforiskt, som att en stjärna föddes i hennes sinne varje gång hon gick igenom ett hål i väven för att hitta lagret under.
Men ändå fanns känslan där, i bakhuvudet, viljan att koppla ner och återvända till det säkra. Men allt det nya gjorde henne ändå upprymd. Det pirrade i henne när hon tänkte på den digitala väv hon nu hade full tillgång till. Det var svårt att säga vad det var som var så upphetsande. Om det var den syntetiska organismen i tyget som stimulerade sinnena eller om hon fått en kick av att ha på sig en levande organism som kopplade in henne till resten av mänskligheten. Nu var allt nytt och fascinerande. Hon undrade om hon, ju äldre hon blev, skulle vänja sig vid flödet och energin. Om stimulansen bara var nyhetens behag, om upplevelsen skulle ändra sig.
Skrivövning: Vikpapper
Tid: 10-15 minuter
Tema: Saker man har på sig
Gör så här:
Varje deltagare skriver tre rader på ett papper.
Vik pappret så att de två första meningarna döljs och skicka vidare.
När pappret är slut är berättelsen klar.
