Zombies – en motreaktion till stress

När jag är stressad drömmer jag nästan alltid om zombies. Det är väldigt märkligt. Jag vet inte varför stress utlöser just drömmar om zombies. Kanske för att de är så långsamma.
När världen går fort är zombies en motreaktion på all mänsklig stress.

Zombies i mina drömmar är alltid väldigt lugna och långsamt hungrande, de skyndar sig inte eller rusar mot mig utan tar istället tid på sig. Oftast går jag loss på dem med diverse tillhyggen. Det är väldigt tillfredsställande att attackera zombies.

Jag vaknar ofta lugn och nöjd med mig själv. Då känns det som att jag kan klara vilka problem som helst när jag kommer till jobbet. För jag har ju trots allt dödat zombies hela natten och överlevt. Vad kan vara värre än det?

–

Molnen är ljust gråa längst bort vid horisonten där solen är på väg upp, men är mörkare och tyngre ju närmare byggnaden de kommer. Det första disiga morgonljuset flödar över byggnaden. Jag behöver bara sluta ögonen för att veta hur byggnaden ser ut i det gråa diset. Reser sig i raka, hårda linjer från det omgivande och böljande brända ökenlandskapet. Spegelblankt mörkt glas som reflekterar himlen och öknen och allt däremellan. Längst nere vid byggnadens fot går massiva metall-bjälkar diagonalt.

Luften är tung och mättad av annalkande storm, men inuti byggnaden är den sval och kvav, luftkonditionerad genom byggnadens alla tomma våningar. Jag står på tionde våningen intill långa rader av identiska, övergivna kontors bås. Står med handflatorna mot glaset och ser ut över öknen. Marken är täckt av dem. De rör sig långsamt och målinriktat. De är så många. Jag kan inte ens se det rostbruna ökendammet, den asfalterade breda vägen fram till byggnaden eller klipporna som omger huset. De är överallt. De myllrar som termiter, översållar öknen.

Alla är de på väg till byggnaden. De har inga vapen och inga tillhyggen. Porten är låst. Jag kan höra min egen andning, det enda ljud som hörs. Jag är ensam i byggnaden. Zombies börjar klättra längst betongdiagonalerna. Vissa av dem faller till marken. De andra kliver rakt över de fallna och fortsätter den mödosamma klättringen. Jag vet att de kommer att lyckas ta sig upp till terrasserna och därifrån kommer de ta sig in. Men jag är inte rädd och jag tänker inte på att försöka fly. Det finns ingenstans att gömma sig, ingen säker plats att fly till eller något sätt att slå tillbaka. De håller på att erövra. Det finns inget att göra. Byggnaden tillhör dem nu. Öknen tillhör dem. Jorden tillhör dem. Jag gör mig redo för min sista strid.

Måste för övrigt se om Shaun of the Dead snart.